Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - II. Oxfordrörelsen - 1. Scenen och huvudpersonerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
scenen och huvudpersonerna
i.3i
som romanen Callista gör samma tjänst för hans (senare)
katolska tid.
Var Newman historiker i egentlig mening? Frågan har
både bejakats och förnekats, och dess besvarande skulle kräva
en grundligare specialundersökning än som här kan företagas.
Han hade för visso i några avseenden sällsynta förutsättningar
för en historikers värv i sin begåvnings skärpa och därjämte i
en fantasiens kraft, som gjorde det lätt för honom att tränga
in i gångna tiders liv, och som gav flykt och färg åt hans
skildringar. Men dessa egenskaper neutraliserades i allt för hög
grad av andra mindre fördelaktiga för en historiker. Han
saknade kritisk skolning. Samtidens engelska universitetsväsende
behärskades av en skolastisk tradition som ej förlorat sin
ohistoriska karaktär genom de element den upptagit från 1700-talets
tänkande. För varje besmittelse från kontinentens sjudande
forskningsiver, som befruktade Arnold’s och Milman’s historiska
arbeten, var Newman väl skyddad genom sin okunnighet i
tyska. Det är här för tidigt att uppställa frågan, varifrån han
fått sin utvecklingstanke: den tillhör en senare fas och är en
av de faktorer, som förde honom bort från den form av
angli-kanism, som han själv bidragit att utprägla. Ännu bär hans
historieuppfattning prägeln av en skolasticism, som visar sig
främst i oförmågan att i det förgångna se det oavbrutna
växandets process — en oförmåga som han delade med den stora
massan av samtida. Historiens epoker bli för honom till
homogena enheter, med något av de filosofiska kategoriernas
motsägelsefria och tidlösa karaktär: det gäller 1600-talets
anglika-nism, och det gäller i ännu högre grad hans uppfattning av
fornkyrkan. Det var 300- och 400-talets kyrka, som han
framför allt var förtrogen med, och det är från den han hämtar sin
totalbild av fornkyrkan. Svalget, som skilde den gammalkatolska
kyrkan från den apostoliska, blev honom fördolt. Härtill
kommer, att kyrkans historia aldrig för honom i första hand hade
ett teoretiskt intresse. Han sökte i varje förgången tid
lärdomar för den närvarande och vapen för dagens strider — och
man skulle kunna tillägga: var och en av kyrkans fäder blev
omedvetet för honom till en spegel, som återgav hans egen bild.
Bland de faktorer, som bestämt Newman’s utveckling och
därigenom bidragit till Oxfordrörelsen, ha vi hittills lämnat de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
