Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - II. Oxfordrörelsen - 3. Det första anloppet och Via media’s guldålder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det första an lopp et och via media’s guldålder
1 73
sök att bygga upp en brittisk katolicism;1 Charles Marriott,
den tillbakadragne, litet otymplige lärde, vars ädla karaktär,
självuppoftrande flit och orubbliga trohet mot sin kyrka och
sitt universitet gjorde honom till en ovärderlig
bundsförvant-till den större ande, som vunnit hans obegränsade tillgivenhet:
J. H. Newman, så länge denne själv förblev trogen — och
längre än andra vägrade Marriott att erkänna olyckan av hans
avfall som definitiv.2
Vad som för blott några år sedan endast hade varit en
rätt isolerad grupp av vänner, hade nu växt till ett parti. De
nya tankarna hade blivit det självskrivna samtalsämnet varhelst
studenter eller universitetsmän möttes. Härav följde, som ske
plägar, en risk för förytligande. Redan hade Via media börjat
fyllas av dessa unga entusiaster, vilkas andliga tomhet vägvisaren
själv klagar över.3 I ett brev från 18374 ger han uttryck för
sin känsla av en »fara, som f. n. hotar den apostoliska rörelsen
att bli besynnerlig (peculiar) i yttre ting d. v. s. formalistisk,
konstlad (manneristic). Nu försmådde Froude allt yttre sken i
1 H. E. Manning (1808—1892), hade en kort tid varit fellow i Merton
College, men framlevde sin tid i den engelska kyrkan först som kyrkoherde
i ett landspastorat, sedan som archdeacon i Chichester. Han stod sålunda
något på avstånd från den egentliga traktarianismen, men mognade efter hand
till en högkyrklig uppfattning, tills flera samverkande orsaker — främst
Newman’s inflytande och ^fallet Gorham» —framkallade hans övergång 1851. Han
blev 1865 ärkebiskop i Westminster, 1875 kardinal. Purcell’s Life of Manning
(London 1896), väckte åtskillig uppmärksamhet, särskilt genom sina
avslöjanden i fråga om förhållandet till Newman. En ny biografi av S. Leslie,
Henry EdwardCardinal Manning{ 1921) är ett värdefullt och behövligt
komplement till Purcell’s skildring.
2 Ch. Marriott (1811—1858) valdes 1833 till fellow i Oriel. Han blev
den som jämte Pusey främst fick rädda rörelsen från att lida skeppsbrott
vid Newman’s avfall. 1850 blev han kyrkoherde i S:t Mary the Virgin. Sin
betydande lärdom använde han på otacksamma uppgifter, som andra
förelade honom, främst på The Library of the Fathers. Hans egna skrifter äro
få och ej synnerligen originella. Men hans djupa personliga fromhet hjälpte
att förhindra de ytligare elementens överhandtagande inom rörelsen över de
rent religiösa, som lågo på bottnen. Om honom se särskilt Church, a. a.,
s. 70—81.
3 »The Via Media is crowded with young enthusiasts who never
pre-sume to argue, except against the propriety of arguing at ali» (ur en uppsats
The State of Religions Parties i British Critic för april 1839 — cit. i Apologia
s. 183 (s. 95 i uppl. 1908).
4 Till F. Rogers, d. G/" I^37- Letters, II, s. 237 (s. 212 i uppl. 1903).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
