- Project Runeberg -  Kyrkohistorisk Årsskrift / Tjuguandra årgången, 1922 /
183

(1900)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - II. Oxfordrörelsen - 4. Krisen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

krisen

Han samlar dock sina något tilltygade dialektiska
hjälptrupper och bereder sig att ta upp ett nytt försvar i trängre
position. I början av år 1840 utkom en artikel i British Critic:
Ön the Catholicity of the English Church, som var hans svar på
Wiseman’s artikel.

Korrespondensen från vintern 1839—1840 visar en växande
010. Auktoriteterna i kyrka och universitet låta sitt misshag
allt kännbarare framträda. Det synes tydligt, att det artar sig
till schism inom Englands kyrka mellan »Peculiars»
(evangeli-kala och deras medhållare) och »Apostolicals».1 Så ser han
ondskans härar gå till storms. Det är en brokig front: Thomas
Carlyle, socialisterna, liberalerna inom kyrkan (Arnold och
Milman), geologerna, som kullstörta Gamla Testamentets
naturvetenskapliga auktoritet. Kanske det ej finns någon religiös
makt, som är stark nog att motstå »The league of evil» annat
än den romerska kyrkan?2 Så kommer härtill en omständighet,
som skulle få en ödesdiger betydelse. En radikal fraktion hade
uppväxt inom det egna partiet, och denna icke blott
komprometterade hela rörelsen inom kyrkan, den bragte i dagen den
latenta olikheten mellan de konservativare Oxfordmännen med
Pusey i spetsen och Newman å andra sidan. Och i det man
skylde sig under dennes auktoritet, drev man honom vidare till
steg, som annars måhända aldrig tagits.

Ledaren av denna radikalare fraktion var W. G. Ward.3
Jämte honom förtjäna att nämnas F. Faber, J. D. Dalgairns
och F. Oakeley.4 Ward hade, ehuru ej utgången från Rugby,

1 A. a., II, s. 297 (190b: s. 265).

? A. a., II, s. 500 (1908: s. 268): »At the end of the first millenary
it withstood the fury of Satan, and now the end of the second is drawing
ön.» Jfr Newman’s skiss: Reformation of the eleventh Century av år 1841
i Essays, Critical and Historical, II, s. 260 f.

s William George Ward’s roll inom rörelsen har tecknats av hans son
WlLFRiD Ward i W. G. Ward and the Oxford Movement (London 1889).

4 W. Ward, a. a., passim. Church, s. 207, 321. F. W. Faber (1814—
1863) vann som student ett visst rykte som skald, lämnade Englands kyrka
s. å. som Newman efter att förut ha försökt att inom densamma praktisera
åtskilliga romerska bruk (bl. a. kulten av Jesu heliga hjärta), blev en av den
katolska kyrkans främsta predikanter i England. J. D. Dalgairns (1818—1876),
av skotsk härkomst, gjorde Oxfordskolan god tjänst genom sin teologiska
begåvning, följde sin mästare Newman in i den romerska kvrkan 1845. F.
Oakeley (1802 — 1880) hade som präst vid Margaret Chapel i London först
på allvar infört den ritualism, som ehuru främmande för den tidigare Oxford-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 14:07:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/kyrkohist/1922/0197.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free