Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - II. Oxfordrörelsen - 4. Krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 i 2
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
under sina tidigare Oxfordår snarast räknats till den Arnoldska
skolan, men här blev han snart rotlös, så mycket mer som han
var fullständigt i saknad av historisk bildning och historisk
uppfattning. Hans skarpa intelligens fann mer näring i
Bent-ham’s och Mill’s filosofiska radikalism.1 Hans egentliga studium
var matematiken. Den ensidigt logiska och dialektiska
begåvningen var hos honom vida mer än hos Newman en
grundfaktor i hans utveckling, och den ledde honom till en skepticism,
som kom honom att hänsynslöst förneka möjligheten att på
intellektuell väg motivera en religiös övertygelse. Blott på sin
egen intellektuella förmåga synes han aldrig ha tvivlat — en hos
professionella skeptiker ej ovanlig inkonsekvens — men liksom
hos Newman fick intelligensen blott en tjänareroll i förhållande
till samvetet. En lynnets ombytlighet, som svängde mellan
djup melankoli och en hejdlös uppsluppenhet, i förening med
en varmt religiös åder gjorde det till ett livsbehov för honom
att finna en motvikt genom det moraliska sinnets systematiska
träning. Helighet blev för honom — som för Newman —
religionens suveräna ledmotiv. Men i olikhet mot denne obunden
av alla historiska hänsyn, endast följande logikens krav på
konsekvens, klarhet och fullständighet gjorde han detta till den
enda ofelbara slagrutan i sitt sökande efter det religiösa
samfund, som kunde göra tillfyllest för hans behov. Detta måste
vara det, som framför alla andra omhuldade helighetens ideal
och gynnade själens asketiska träning. Det kunde ej vara
tvetydigt, hur sökandet skulle utfalla.
Ward var så redan predisponerad för Rom, innan Newman
kom i hans väg. Hans utgångspunkter voro helt andra, än de,
som hittills bestämt den anglikanska renässansens män.
Englands kyrka hade aldrig ägt hans hjärta. Historiens romantik
var honom lika främmande som dess verklighet. När hans
blickar drogos till Rom, var det ej den medeltida kyrkans väldiga
fantom, som tjusade honom, utan samtidens romerska kyrka,
utdanad av jesuiterna, på Tridentinums grundval. Här är mot-
skolan, kom att spela en så stor roll i dess senare utveckling. Han gick
också över 1845. Han är ett gott exempel på hur det är evangelikalismens
alumner, som ha minsta motståndskraften mot Rom.
1 Gladstone sade en gång’, att Ward hade John Mill att tacka för mer
av sin andliga utbildning än alla de anglikanska teologerna tillsamman.
Newman endast undantagen. Wakd, a. a., s. 60.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
