Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - II. Oxfordrörelsen - 4. Krisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i g6 yngve brilioth: nyanglikansk renässans
biskopsdömets upprättande skulle Preussen lämna, den andra
hälften åstadkommas genom subskription i England. Biskop
skulle utnämnas växelvis av engelska och preussiska regeringarna,
men i varje fall få anglikansk vigning. Den 7 nov. invigdes
Dr. M. Alexander, »en jude till börden, en preussare till födseln,
en anglikan till bekännelsen — mognad på Irland»1 förut
professor i hebreiska vid King’s College i London, till »bishop of
the Church of S:t James in Jerusalem». Vid de på
högtidligheten följande festligheterna gåvos i tal och sång uttryck för
vänskapen mellan England och Preussen, vilka i ljuset av senare
händelser verka rätt groteska.
Motsatsen mellan den välment ireniska liberalism, vilken
kommit detta, som den senare utvecklingen visade, rätt
verklighetsfrämmande företag å bane, och den gryende
nyanglika-nismen, vars våldsamma fördömande härav endast kan förstås,
om man kommer ihåg, att det var djupt religiösa värden, som
man såg hotade, — denna motsats ställer i klart ljus tragiken
i det kyrkohistoriska förlopp, som vi här följa. Dock var ej ens
Oxfordmännens front obruten. Pusey, som genom sin broder
hade kommit i personlig beröring med Bunsen, ansåg planen
att förse en församling i Jerusalem, som ej förstod den ortodoxa
kyrkans språk, med egen biskop, försvarlig och synes ha hyst
förhoppningar om att den preussiska kyrkan genom den ingångna
förbindelsen skulle kunna gradvis katoliceras.2 Endast delvis
blev han omstämd av sina oförsonligare vänner. Till dessa
hörde såväl en så pass konservativ kyrkoman som A. P. Perceval,
som den radikalt katolska falangen med Ward och W. Palmer
(fellow i Magdalen College, att skilja från hans namne i
Worcester). Det nya biskopsdömet innebar för dem dels ett intrång
i det ortodoxa patriarkatet i Jerusalem, dels en besmittelse
genom samverkan med den heretiska kyrkan i Preussen — vare
sig man nu ansåg varje form av protestantism lika farlig, eller
den unierade preussiska kyrkan som en eklektisk statsreligion
värre än den rena lutherdomen. Ingen reagerade dock så
våldsamt som Newman. Hans brev från de avgörande veckorna
visa honom i fullt inre uppror. Ärkebiskopen gör, finner han,
sitt bästa »to unchurch us,»3 och i ett brev till Bowden, då
1 A. a., II, s. 171.
- Liddon, a. a., II, s. 250 ff.
3 Letters, II, s. 352 (1903: s. 315). Jfr Apologia, s. 245—253 (1908: s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
