Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Carl Söderberg, Om Gotlands kristnande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TERMINUS ANTE QUEM
225
tenskaplig behandling.1 1859 utgav C. Säve sina ovan
omtalade Gutniska urkunder, varest han anför icke mindre än 200
runinskrifter. Som förut sagts,2 fanns då en stor lucka i
runstenarnas rad mellan 1000 och 1300. Många stenar från denna
tid äro emellertid nu återfunna, särskilt från 1000-talet, och
dessa äro av oskattbart värde för historisk forskning. Likaså
ha senare tider bragt i dagen material för bevis av Säves
förmodan, att runskriften vore mycket gammal på Gotland, ehuru
han endast kände ett fåtal stenar, som voro äldre än 1300.
När runkunskapen infördes på Gotland är ännu en öppen
fråga. Att den där varit känd redan i en långt avlägsen tid
bevisas av den 1902 av Ambrosiani funna stenen i Martebo
kyrka3 och den 1903 av Hansson funna stenen vid Kylfver i
Stånga socken4, vilken föres tillbaka ända till c:a 400 och säges
äga den äldsta av alla hittills kända äldre runrader. S. Bugge
■daterar en annan nyfunnen sten med runor till 7505, och denna
sten torde göra det antagandet möjligt, att runskriften vid denna
tid ej var blott några få mästares hemlighet, utan ganska
allmänt spridd. Runskriften har också levat kvar på Gotland
längre än någonstädes utom möjligen i Dalarna.®
När vi sålunda kunna föra en kanske allmänt utbredd
kunskap i runskrift på Gotland både långt ned och långt upp i tiden
är det klart, att luckan från 1000—1300 endast kan bero på, att
stenarna från denna tid på ett eller annat sätt försvunnit.7 Att
1 Liljegren, Rutt-urkunder, 1833.
3 Sid. 215.
3 Tyvärr har jag icke kunnat finna någon litteratur om denna sten. Jag
anför endast Klintberg’s uttalande, a. a., s. 105.
4 Denna sten är beskriven av von Friesen och Hansson i Antikv.
tid-skr. XVIII.
0 Från Roes i Grötlingbo. Stenen förmenas vara rest av en bonde på
den plats, där han begravt sin häst. (En nyfunnen gotl. runsten).
0 Märkligt är, att 1599 utgav Bureus sin Runokänslones lärospån, som ju
meddelade »återupptäckandet av runskriften», men år 1621 skrev ännu bonden
Jacob Ishem på Gotland sitt namn med runor i Atlingbo kyrkas korportal.
(GU. s. XXXIII.)
7 Högst intressant vore att undersöka, varför just denna tid lämnat oss
så få runstenar. Allt tycks peka på att man under medeltidens tre första
sekler murade in yngre och äldre runstenar i kyrkor och profanbyggnader.
A andra sidan menar C. Säve (Tjengvidestenen, s. 92), att det kristna nitet
förstört många stenar. En sådan undersökning skulle väl till sist föra in på
religionshistoriens område.
15 _ 2220g. Kyrkohist, Årsskrift 1922.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
