Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 1. Det statiska kyrkobegreppet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i o
yngve brilioth i nyanglikansk renässans
Ravine, röck, wood, and fountain melodies;
And Earth and Heaven, holding communion sweet,
Teem with wild beauty. Such thy calm retreat,
Blest Saint! and of thyself an emblem meet,
All fair without, within all stern and wise.»1
Måhända skulle åt Isaac Williams’ diktning ett längre liv
blivit beskärt, om han inskränkt sig till att odla den ådra av
äkta romantisk poesi, som tvivelsutan fanns hos honom, om än
dess flöde var sparsamt, i stället för att i omfångsrika diktverk
försöka omsätta hela den apostoliska läran. De sakna förvisso
ej sitt behag, dessa digra diktböcker med sitt klosterlika
detaljarbete, såsom den genomförda allegoriseringen i The Cathedral?
sin stämning av naiv och ödmjuk fromhet, i släkt med de gamla
gravyrer, till vilka han knyter sin dikt i The Baptistery. Men
tydligare framträder släktskapen med The Christian Year i de
smärre dikter, som sammanförts t. ex. i Thoughts in Past Years
(1838), där bland mycken oinspirerad versdeklamation,3 en och
annan pärla glimmar med äkta, om än något dunkel glans.4
1 A. a., n:o 96; även i The Cathedral.
2 Denna är det fullständigaste försök att i diktens form ge en
framställning av den romantiskt betonade, statiska anglikanismens system: genom
katedralens tre västportar, ånger, tro och lydnad (i mitten, med en särskild
varning för den »whose cry is liberty» att där ingå) träder man in i
mittskeppet: skriften, med tron och bönen som sidoskepp, skeppets pelare äro
profeterna och patriarkerna, i sidokapellen vila »the churchman’s friends», en Ken,
en Andrewes, från »the cloisters» vid sidan, upptagen av en serie Ecclesiastical
Sonnets, för gången »sacred retirement» till »the chapterhouse»: Episcopacy,
trappan till koret är litanian; korskranket Williams’ älsklingslära om disciplina
arcani, koret fylles av »the sacramental hymn», dess pelare äro apostlarna, i
fönstren runt om stråla bilderna av fornkvrkans fäder, i korfönstret korsfästelsen.
’ I serien The Country Pastor äro ej mindre än fem sonetter ägnade åt
ämnet Neglect of Fast Fays, varpå följer en sjätte innehållande The irresolute
Churchman’s Answer: det är liberalismens halvhet, som måste kompromissa
med tiden och söka tillkämpa sig dess, i stället för Guds välsignelse: »O Time,
I seize thee by thy wings and wrestle with thee, bless me ere we part.»
* Så särskilt, då han inspireras av tanken på tillvarons oändliga mysterium,
t. ex. i Evening {u.a., s. 55; i serien The golden Valley), A Summer’s Night (i The
sacred City, a. a., s. 337), eller In the midst of Life ive are in Death (s. 289). Av
William’s övriga produktion må här nämnas dels The Altar or Meditations in
Verse on The Great Christian Sacrifice (London 1847) och den kanske mest
bortglömda av alla men egendomligt rörande The Christian Scholar (Oxford 1849,
dedicerad till Keble — »hæc cum sua sint verius quam mea»), som avser att
ställa klassikerna i en högre visdoms tjänst genom kristna tillämpningar på
grekiska och latinska författare. Rätt obetydligt förefaller versmakeriet i
Hymns on the Catechism (London 1843).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
