Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 2. Den traktarianska fromhetens grundformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 O
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
utan något utom sig själv. Han var sitt eget tempel, Sin egen
oändliga vila, Sin egen ovanskliga salighet, av evighet. . . .
Underbart och främmande för varelser, som kräla på jorden,
att Han, den Allsmäktige, den Allvise, den Allgode, den
All-härlige, skulle för en hel evighet, för år utan ända, eller snarare
fjärran från all tid, som blott är ett av hans skapade ting, att
Han skulle ha dvalts utan dem, genom vilka han kunde vara
mäktig, i vilka Han kunde vara vis, mot vilka Han kunde vara
god, genom vilka Han kunde förhärligas. — — — Han, den
Allsmäktige Guden, vilade av evighet och verkade icke; och
likväl, varför icke vila, underbart som det är, då Han såg, att
Han var välsignad i sig själv? Varför skulle Han söka yttre
föremål att känna, att älska och ingå gemenskap med, Han,
som var så självtillräcklig i Sig själv? Hur kunde Han behöva
sällskap, som om Han vore en människa, då Han ej var ensam,
utan alltid hade hos sig Sin enfödde Son, i vilken han fann
behag, och den evige Anden, själva kärlekens och fridens band,
boende i och innebodd av Fadren och Sonen? Snarare, hur
kom det sig, att Han någonsin började skapa, som hade en son
utan begynnelse och utan ofullkomlighet, som Han kunde älska
med en fullkomlig kärlek? Vilken överflödande ymnighet av
godhet var det, som förorsakade, att Han skulle värdigas att
slutligen omge sig med en skapelse, Han, som hade behov av
intet, att Han skulle utbyta sin eviga tystnad mot försynens
lopp och det godas och det ondas sammandrabbning?»1
Ännu mer slående blir även förmågan att realisera det
paradoxala ifråga om inkarnationsläran. Dels var denna
närmare själva fromhetslivets centrum — vi skola se i olika
sammanhang, hur det är därur, som trons djupaste källsprång flöda
för de män, vilkas själar vi rannsaka — dels var själva temat
mer inbjudande än andra för en framställningskonst, som hade
sin styrka i att sammanbinda och kontrastera osynliga
verkligheter med livets konkreta erfarenheter. Här träder mysteriet
närmare, blir verkligare än på någon annan punkt: »Inga
jordiska bilder kunna gå upp mot denna fruktansvärda och
nåderika sanning, att Gud blev en människoson — att ordet blev
kött och blev fött av en kvinna. Detta outsägliga mysterium
övergår mänskliga ord. Inga jordiska titlar kan Kristus giva
sig själv, vore de än så anspråkslösa och ringa, som skulle
1 A. a., VI: 25 (Peace in Believing), s. 364 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
