Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 2. Den traktarianska fromhetens grundformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den tr aktarianska fromhetens grundformer
.3 5
kunna fullt visa oss Hans självförnedring. Hans handling och
verk är för stort till och med för Hans egna läppar att uttala.»1
Här gäller det trons högsta mysterier, här om någonsin gäller
det att nalkas det outsägliga med bävan och vördnad. Ty det
gäller ej blotta talesätt eller mekaniskt övertagna läror. Det
är en levande och fruktansvärd verklighet, att Gud blev
människa. Hans gudom vet ej av någon inskränkning, även i
förnedringen är Han den evige och allsmäktige själv: »Hela tiden
Han var på jorden, medan han avlades, föddes, frestades, på
korset, i graven och nu på Guds högra hand — hela tiden var
Han det eviga och oföränderliga ordet, Guds son».2 Måhända
ännu starkare och mer äkta, kanske mer obarmhärtigt utryckes
detta i Pusey’s tyngre stil: »Fruktansvärda ord att använda:
’Gud blev’, som om den oföränderlige kunde förändras, . . .
Han stärktes som människa av den ängel, Han som Gud hade
skapat,3 . . . Han föddes av den moder, som Han skapat
för sig själv, Han bars på de händer, som Han danat, . . .
Han mottog barnets föda vid hennes bröst, vilka Han fyllde».4
Vi ha ett intressant vittnesbörd om hur Newman i en
predikan över passionen lyckades ställa fram för sina åhörare
denna tanke i hela dess paradoxala kraft. Även läsaren av
predikan The Incarnate Son, a Sufferer and a Sacrifice måste
förnimma dess kraft. Tänk på soldaten (the officer), som slog
Jesus, dä han stod inför översteprästen. »Orden måste sägas,
fastän jag knappast vågar säga dem, — den soldaten lyfte upp
sin hand mot Gud Sonen. Detta är icke ett bildlikt talesätt
eller ett retoriskt uttryck eller ett strängt, extremt och
otillåtligt påstående; det är den bokstavliga och enkla sanningen, det
är en stor katolsk lära.» Han fortsätter med korta erinringar
om passionshistorien: Jesus bespottas, misshandlas, klädes i
gyckelskrud, gisslas, törnekrönes, korsfästes — »Och nu ber
jag er beakta, att detta ansikte, som blev så obarmhärtigt
slaget, var Guds eget ansikte. Pannan, som blödde av törnena,
1 A. a., VIII: 16, s. 233.
2 A. a., III: 12 (The Humiliation of the Eternal Son), s. 164.
8 Sermons during the Season from Advent to Whitsuntide, s. 62 (en
julpredikan över The hicarnation, a Lesson of Humility, vilken behärskas av
den augustinska tanken på Christus humilis).
4 A. a., s. 66. Den sista tanken härstammar ur en tolkning av ett
psalmställe (»as Scripture says» — med hänvisning till Ps. 22, v. 9: »thou wast
my hope when I hanged vet upon my mother’s breasts»).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
