Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 2. Den traktarianska fromhetens grundformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den tr aktarianska fromhetens grundformer
.3 5
tuera mer än en avlägsen släktskap, en allmän parallellism:
entusiasmen är ingen skolas monopol. Men en närmare
granskning av den aktiva religiositetens art ger oss direktare
anknytningspunkter.
Detta gäller framför allt det intensiva tillämpandet på
individen av det religiösa livets fruktansvärda och nåderika
verklighet och kravet på omvändelse, bestämd personlig avgörelse.
Att den senare nyanglikanismens själavårdande nitälskan — en
nitälskan vars styrka och äkthet förvisso uppväger en
myckenhet av synder, — leder sina anor till den evangelikala rörelsen,
hör, även om viss svårighet möter att med genealogisk precision
fastställa stamträdet, till den nyare engelska kyrkohistoriens
intressantaste fakta. Men vad vi möta i Oxfordrörelsen av
religiös individualism är transformerat, stundom till
oigenkännlighet, av den akademiska atmosfären, stämplat med en
fasti-diös intellektuell kulturs särmärke, som delvis döljer tankarnas
motivbildande kraft.
Den kristna litteraturen torde ha få mer gripande
framställningar av den individuella själens odödlighet än Newman’s
predikan om The Individuality of the Soul.1 Här som annars visar
sig mästarhanden i förmågan att ge ny friskhet och
omedelbarhet åt tankar, som förtrogenheten fördunklat. »Betrakta en
folkrik stad: massor strömma genom gatorna, somliga till fots,
somliga åkande, medan bodarna äro fulla liksom husen, om vi
blott kunde se in i dem. Varje del är full av liv. Härav få
vi ett allmänt intryck av glans, ståtlighet, rikedom och kraft.
Men vad är sanningen? Jo, att varje varelse i denna väldiga
ström är sin egen medelpunkt, och att allt omkring honom blott
är skuggor. . . Ingen utom honom kan verkligen komma åt
honom, komma åt hans själ, hans odödlighet, han måste leva för
sig själv för alltid. Han har inom sig ett omätligt djup, en
oändlig avgrund av tillvaro; och den scen, i vilken han för
ögonblicket tar del, är blott som en solskensglimt på dess yta.»
Vi läsa i historien om hur massor av människor ha dödats vid
olika tillfällen, men »vi kunna icke förstå, att en mängd är en
samling odödliga själar,» att »alla dessa miljoner på miljoner,
som ha trampat jorden och sett solens ljus efter varandra, nu
just i detta ögonblick allesammans äro till.»2 Tänk på alla
1 Parochial and plain Sermons, IV: 6.
2 A. a., s. 82.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
