Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 2. Den traktarianska fromhetens grundformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i o
yngve brilioth i nyanglikansk renässans
dem, som vi skymtat någon gång i våra liv, och som försvunnit
för oss: »Men om vi blott en enda gång sett .ett Adams barn,
ha vi sett en odödlig själ. — — — An mer, var enda en av de
själar, som varit på jorden, är .. . i ett av två andliga tillstånd, så
skilda från varandra, att den ene är föremål för Guds ynnest,
den andre för Hans vrede, den ene på väg till evig salighet,
den andra till evigt elände.»1 Det är den gudomliga försynens
under, att den kan se till och ha omsorg om var och en
särskild i denna oändliga ström av varelser. Liksom Herren under
sitt jordiska liv handlade med ouppnådd ömhet och
hänsynsfullhet, dessa egenskaper som utgöra själva fullkomningen av
vänlighet mellan människor, mot var och en, som kom i Hans
väg, så handlar Gud med var och en av oss. »Gud ser dig
särskilt, vem du än är. Han kallar dig vid namn. Han ser
dig och förstår dig, liksom han har skapat dig. . . Han ser dig
i glädjens som i sorgens dag. Han deltar i dina förhoppningar
och dina frestelser. . . Han omgiver dig och bär dig på sina
armar. . . Han ger akt på ditt uttryck, vare sig leende eller i
tårar, vare sig frisk eller sjuk. Han ser med ömhet på dina
händer och dina fötter, Han hör din röst, ditt hjärtas slag, ja,
själva din andning. Du kan ej älska dig själv bättre, än Han
älskar dig. Du kan ej mer rygga tillbaka för smärta, än Han
är bedrövad över att du skall uthärda den. . . Du är ej blott
Hans skapade varelse ... du är en återlöst och helgad människa,
delaktig i den härlighet och välsignelse, som beständigt flödar
från Honom till den Enfödde.» Men likväl viker Han ej en
hårsmån ifrån sin rättfärdighet och helighet. — »Han, som kan
döma till evig osalighet, fast han gråter och klagar förut, och
som, då en gång domen uttalats, skall alldeles utplåna minnet
av oss, ’och ej veta av oss’. Ogräset ’bands i knippen’ för att
brännas, utan åtskillnad, hopblandat, föraktfullt.»2 Så gäller det
att ej låta Honom kalla förgäves.3
1 S. 86.
* Newman, a. a., III: 9 (A particular Providence as revealed in the
Gospel), s. 124, f. 127.
3 Åter är det Pusey som tar till de starkaste färgerna, då den eviga
fördömelsen skymtar som följd av försummelse att lystra till Guds kallelse:
»’I also will laugh at your calamity, I will mock when your fear cometh.’
We can imagine the scornful laugh of devils, as they jeer at the wretched
folly of the miserable beings who were deluded by them and are their prey;
manv have thought that they heard it. . . But that Almigthy God should
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
