Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 2. Den traktarianska fromhetens grundformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 2
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
strängt lyda Gud, skall i sin tid (genom Hans välsignelse) tron
bli som åskådandet».1 Den parallellism mellan tro och liv,
som i den sist anförda texten tar formen av en parallell mellan
inre och yttre uppenbarelse, blir ytterligare betonad i samband
med den anti-intellektualistiska stämning, som behärskar
Newman’s kunskapsteoretiska uppfattning alltifrån omvändelsen från
liberalismen.2 Denna får i den Newmanska liksom i vissa andra
former av pragmatism sin religiösa motivering i läran om
förnuftets förmörkelse genom syndafallet: »Vad är förnuftet självt,
såsom det kommer till användning i världen, annat än en frukt
av syndafallet, icke funnet i paradiset eller himlen mera än hos
små barn och på sin höjd tolererat i kyrkan och pä sin höjd
icke oförenligt med ett pånyttfött sinne»?3 Grunden till otro
hos en människa, hennes omottaglighet för överbevisning är
därför ej att söka pä det intellektuella, utan på det moraliska
området. Enstaka synder kunna ha de mest vittgående följder:
»Detta är allmänt erkänt ifråga om en skeptisk sinnesriktning,
som i allmänhet förgäves angripes med bevis, under det att det
1 A. a., I:is (Religious Faith Rational), s. 201 f. Denna predikan
föres av Copeland till d. 24 maj 1829.
2 Jfr Kyrkoh. Ärsskr. 1922, s. 138 ff. Kravet på lydnadens och handlandets
väg som den enda säkra vägen till religiös visshet är egentligen blott en
tillämpning av principen om samvetets primat som religiöst kunskapsorgan,
denna princip som behärskar University Sermons och är en av hörnstenarna
i den utbildade kunskapsläran i Grammar of Assent. Kraftigast formuleras
denna princip inom Oxfordrörelsens ram av W. G. Ward i Ideal of a
Christian Church, särskilt i kapitel IX: The Supremacy of Conscience in the
Pursuit of Moral and Religious Truth. Att närmare diskutera
sammanhanget mellan Oxfordskolans lära om sammanhanget mellan rätt tro och rätt
liv samt den senare pragmatismen, är ej här möjligt. Jfr W. Ward, W. G.
Ward and the Oxford Movement, s. 393 ff., och särskilt densammes
föreläsning om Newman’s Philosophy i Last Lectures (London 1918), s. 90 ff.
Den väsentliga skillnaden mellan Oxfordskolans och den senare katolska
modernismens pragmatism behöver knappast särskilt påpekas: för den förra
var aldrig den praktiska verifikationen av en lära avgörande för dess absoluta
sanningshalt; den måste också ses i sammanhang med den postulerade
paral-lellismen mellan det fullständiga dogmat och det fullständiga, helgade livet.
Någon anklagelse för fördold skepticism kan därför ej med skäl riktas mot
Oxfordrörelsen.
3 A. a., V: 8 (The State of Innocence), s. 112. Det nedsättande
omdömet om förnuftet modifieras något längre fram: »I am not using light words
of what is a great gift of God, and one distinguishing mark of man over
the brutes, our reason; I have spoken of the particular exercises and
developments, in which it has its life in the world...» (s. 115 f.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
