Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 2. Den traktarianska fromhetens grundformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den tr akt arian sk a fromhetens grundformer
55
Det står väl tillsamman med det ovan anförda, att vi hos
Newman också kunna följa tanken om parallellismen mellan det
sedliga handlandet och den religiösa kunskapen, se den växa
alltifrån den evangelikala tiden till början av den stora krisen.
Så kan han redan år 1825 utveckla, hur den som lyder Skriftens
bud genom sin läraktighet och sin renhet har större
förutsättningar än andra att nå fram till religiös sanning, hur den, som
så gör, kan »ha ett inre vittnesbörd, som kommer av lydnad».1
Och i denna måttfulla fattning är tanken föga annat än en
utläggning av Jesu ord, att den som gör Hans Faders vilja skall
kunna döma om läran. Men fullgången möter oss denna tanke
först under den egentliga höganglikanska tiden av hans liv, då
han efter att ha passerat det evangelikala liksom det liberala
stadiet och lärt sig att misstro såväl känslans som förnuftets
utslag som subjektiva, tror sig ha funnit ett objektivt kriterium
på sanningen och realiteten av trons föremål. I lydnaden prövas
tron. Det hjälper ej att ha blott känslans bevisning, en inre
övertygelse om att man är frälst. Väl hör ett visst
sinnestillstånd, en viss känslans inriktning med till en kristens utrustning.
Men det heter i en predikan över I Joh. II: 3 (»därav veta vi,
att vi hava lärt känna Honom, därav att vi hålla Hans bud»):
»Aposteln stryker ej under detta, som om det följde med
fullkomlig säkerhet, om blott våra hjärtan växte in i dessa två
väsentliga föremål, Guds åsyn i Kristus, och det omsorgsfulla
strävandet att lyda Honom i vårt liv».2 Och just vid den
tidpunkt, då han definitivt vänt liberalismen ryggen, kan han pressa
samma tanke om lydnadens överväldigande beviskraft: »Vad
oss angår, låt oss blott lyda Guds röst i våra hjärtan, och jag
skulle våga påstå, att vi ej skola ha några egentligen
skrämmande tvivel om Skriftens sanning. Tag rätt på en man, som
strängt lyder den lag, han bär inom sig, och likväl är en
förnekare i fråga om bibeln, och då skall det vara tids
nog att betrakta hela den mångfald av bevis, genom vilka
bibeln bekräftas för oss. . . . Våra tvivel, om vi ha sådana,
skola befinnas uppstiga efter olydnad. . . . Och om vi blott
1 Parochial and plain Sermons VIII: 8 (Inward Witness to the Truth
of the Gospel), s. 122 och passim.
2 A. a., II: 14 (Saving Know/edge), s. 153. Jfr Pusey, i Plain Sermons
by Contributors to the Tracts for the Times, LXXXI: Obedience the Condition
of knowing the Truth, s. 133 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
