Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 2. Den traktarianska fromhetens grundformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i I 6
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
mot forma servi, som inkarnationens väsentliga innehåll, och
tillika förebilden och urtypen för all mänsklig självförnekelse.
En predikan, ur vilken vi förut anfört översvallande uttryck för
inkarnationens under, behärskas för övrigt av Christus
humilis-föreställningen, som också givit den dess titel1. »Man skulle ej
vågat tala så om Hans outsägliga ödmjukhet, för den händelse
vi, så föga ödmjuka, ej skulle vara i stånd att andäktigt tänka
på Hans ödmjukhet, hade ej de gamle, i mer andäktiga tider
så talat», och vi upplysas i noten, att det är Augustinus, som
främst avses.2 Och från densamme lånar han uttrycket: »Så
djupt hade mänskligt övermod sänkt oss, att intet utom
gudomlig ödmjukhet kunde resa upp oss.»3 Men detta övertagna
ödmjukhetsmotiv reproducerades ej på ett blott mekaniskt sätt
utan blir på nytt levande och verksamt, »från vaggan, där
han värdigades ligga för vår skull, predikar Herren för oss
ödmjukhet.» Likaså i hela sitt liv och sitt lidande, och Han
summerar ihop sin förkunnelse i en symbolisk handling, då Han
tvår lärjungarnas fötter. Allt detta inskärper den självförnekelse,
även om det blott är i ringa ting, som utmärker den
traktari-anska askesen. »Om du måste bli hedrad och tjänad i det
yttre, förnedra dig själv invärtes som ovärdig, om du prisas,
framkalla hastigt för dig i minnet det onda, som du vet om dig
själv, men andra icke veta . . . Var ej överdrivet ivrig att
rentvå dig från förebråelse; all förebråelse är förtjänt, om ej
från människor, så från Gud, se i oförtjänta förebråelser . . .
vad du skulle nu vara utan Guds nåd, i beröm, vad vi genom
Guds nåd borde ha varit, men genom vår synd icke äro;
bekänn regelbundet inför Gud din ungdoms synder, dina många
brister, dina dagliga svagheter, betrakta för dig själv vad Gud
är. Han, huru ren, du, i dig själv intet, av dig själv blott synd,
bed att kunna se dina synder, som Gud ser dem; så skall du
se dem, så skall du, i det du ’slår rot nedåt’4 i ödmjukhet, ’bära
1 The Incarnation, a Lesson of Humility, i Sermons during the
Season from Advent the Whitsuntide.
2 Serm. 84 sqq. (härjämte anföres också Leo. d. st., Serm. 21 sqq., som
givetvis är av sekundär betydelse); a. a., s. 68.
3 »Tantum te pressit humana superbia, ut te non posset nisi humilitas
sublevare divina.» Sermo 188, 3, 3 (vol., V, sp. 1004 i Migne’s
Augustinus-upplaga). Jfr Loofs, Leitfaden zum Studium der Dogmengeschichte (4=de
uppl. Halle 1906), s. 395.
1 Åter en anklang till Augustinus (Serm. 69).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
