Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 2. Den traktarianska fromhetens grundformer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den tr akt arian sk a fromhetens grundformer
71
frukt uppåt’, i Gud.»1 Men på korset fullkomnas Guds
själv-förödmjukelse i inkarnationen. »Självförnekande, självutblottande
kärlek är den svaga skuggan av den kärlek, som bragte Honom
ned från Faderns sköte, klädde Honom i tjänaregestalt, till att
frälsa oss syndare. Den är på visst sätt att vara, som han var.
Hans kors helgar den; Hans kors predikar den; Hans kors
uppehåller den; Hans kors vedergäller den.»2
Tanken på hur korset och den lidande Frälsaren
återspeglas och är närvarande i varje akt av självförnekelse i hans
efterföljd, har måhända bäst uttryckts av I. Williams i en predikan
i St. Saviour’s kyrka i Leeds efter dess invigning 1845, måhända
i sin helhet det vackraste uttrycket för Oxfordskolans
korsförkunnelse.3 »Korsets mysterium har ingått i varje
pliktuppfyllelse. . . . Varje sådan är en självförnekelse, .och därför ett
bärande av korset . . . Och liksom den korsfäste Kristus’ bild
övergick på allt som hör Honom till — liksom solen på
himmelen, som mångfaldigar sig i det oändliga även i de
obetydligaste föremål, på vilka den strålar — så tillämpas denna stora
lag på alla kristna plikter, även på de obetydligaste dagliga
händelser. Om de äro smärtsamma — så äro de likväl, just
därför att de äro smärtsamma, dess mer förbundna med frid
och hopp .... Stig upp tidigt till bön, och det må vara, att
det är en timme, som är smärtsam, men den är även ljuvlig,
ty den bär korsets märke, det motsträviga köttets smärta och
1 A. a., s. 72.
2 A. a., s. 53. Jfr också Manning’s predikan The Spiritual Cross (i
Sermons, I: 18, s. 270 ff.).
3 Virtue of the Cross through Love. Den står liksom hela denna serie
starkt under Pusey’s inflytande (P. höll flera av de predikningar, som andra
skrivit för detta tillfälle, och tillfogade i ett par fall en egen avslutning,
enligt företalet, s. III). Men Williams har en uttryckets enkla klarhet, som
Pusey aldrig var mäktig. Följande stycke torde förtjäna anföras för tankens
och uttryckets gemensamma skönhet: »What does decay and death and
sickness, and ’the whole creation groaning and travailing in pain together’ teach
us but the cross? But in decays of autumn and in setting suns, and in pains
of all suffering creation, and in sick-beds and death, the cross is blended
with loving-kindness, with gleams of beauty, and consolations and peaceful
hopes . . . No calm and peace is so exquisite as that which is connected
with sickness and affliction; so that the meanest flower after the sickroom
is, says the poet, as an ’opening paradise’. For Gethsemane has become to
us now in the place of Edén.» Sermons . . . preached in St. Saviour’s
Church, Leeds, s. 161.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
