Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 2. Den traktarianska fromhetens grundformer - 3. Den progressiva kyrkotanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den tr akt arian sk a fromhetens grundformer
79
Denna stämning av »kuvad«, »tuktad», bävande glädje,
denna andliga försynthet med dess omisskännliga prägel av
akademiskt väsende hör väl ej till de rent religiöst starkaste
sidorna hos Oxfordrörelsen. Men den är dock ett adelsmärke,
som icke i lika mån präglar alla blad i nyanglikanismens historia.
Ett uttryck för denna stämning, förkroppsligad i en bortgången
vän, funno utgivarna av Froude’s Remains, då de på titelbladet
satte följande vers ur Parisbreviariet:
»Se sub serenis vultibus
austera virtus occulit
timens videri, ne suum,
dum prodit, amittat decus.»
III. Den progressiva kyrkotanken.
Det har förut framhållits, hur Oxfordrörelsens inre historia
väsentligen bestämmes av spänningen mellan en statisk och en
progressiv, dynamisk princip. Redan skissen av det statiska
kyrkobegrepp, som uppbyggts med den apostoliska successionen
som hörnsten och efter fornkyrkans förmodade grundplan,
visade oss tecken till, att det religiösa uppvaknandets nya vin
hotade att spränga de gamla läglarna. Analysen av detta
religiösa uppvaknandes egenart har ådagalagt, hur dess starkaste
drivkraft var helighetslängtan, och hur denna stundom på
egendomligt sätt synes förena sig med föreställningar, som uppväxt
på predestinationstankens mark. Det intima sammanhanget
not love in it; that self-chastisement is not acceptable, which is not sweetened
bv faith and cheerfulness. We must live in sunshine even when we sorrow;
we must live i God’s presence.» Par. and plain Sermons, V: 19 (Present
Blessings), s. 271. Det mest koncentrerade uttrycket för detta krav på en
tuktad glädje finna vi kanske i beskrivningen på de »fördolda helgonens»
sinnelag i dikten The True Elect.:
»Meekness, love, patience, faith’s serene repose;
And the Soul’s tutored mirth,
Bidding the slow heart dance, to prove her power
O’er self in its proud hour.»
Lyra Apostolica n:r 55. Jfr Också Pusey i Plain Sermons III (n:r XC)
s. 279: »Mirth is not joy... All joy is adulteress joy which joys in augth
without Him»; s. 282: »Joy is the very Presence of God the Comforter within
the Soul knitting it to God».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
