Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 3. Den progressiva kyrkotanken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 2
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
mellan dessa båda skall bli tydligare, då vi gå att studera
deras inverkan på kyrkobegreppet, framför allt hos Newman: the
true elect äro Guds helgon — att säga, att den sanna kyrkan
är de utvaldas samfund är blott ett annat uttryck för tanken,
att heligheten är kyrkans väsentligaste kännetecken. Men mellan
ett kyrkobegrepp, som framgår ur denna tankegång, och det,
som konstrueras på enbart historisk grundval och med det
kyrkliga ämbetet som väsentligaste kriterium, råder en dualism,
som aldrig kan helt övervinnas. Det är i grunden samma
motsats mellan den empiriska och den rent andliga kyrkans
begrepp, som ligger på bottnen i Augustinus kyrkouppfattning.1
Analogien är så pass slående, att just denna motsats mellan
två djupast oförenliga kyrkouppfattningar är en av de punkter,
där Oxfordsrörelsens beroende av Augustinus kommer tydligast
fram. Hur denna dualism kommer till synes i Newman’s
förkunnelse, och hur han försöker att försona motsatserna, är vår
närmaste uppgift att visa.
»Det finns i varje tidsålder ett visst antal själar i världen,
kända för Gud, okända för oss, vilka skola lyda sanningen, dä
den bjudes dem, vilken än den fördolda anledningen må vara
till att de göra det och andra icke. Dessa måste vi betrakta,
för dessa måste vi arbeta, dessa äro föremål för Guds särskilda
omsorg, för dessa äro alla ting; att höra till dessa och vara
bland dessa på den yttersta dagen, därom måste vi bedja för
oss och för våra vänner. De äro den sanna kyrkan, städse
tillväxande i antal, städse samlande in de sina, alltefter som
tiden fortskrider, de hava makt hos Gud; de äro Hans
härskaror, som följa Lammet, som övervinna jordens furstar och som
härefter skola döma änglar».2
Det behöver ej påpekas, hur vi här befinna oss i ett helt
annat andligt luftstreck än i de tidiga traktaternas polemiska
inskärpande av successio apostolica som frälsningens egentliga
garanti, och likväl skrevos dessa ord år 1836.
Förutbestämmelsens tanke -— ty denna ligger här på djupet,
även om författaren är angelägen att blott tala om förutve-
1 Jfr Harnack, Lehrbuch der Dogmengeschichte, III (4 uppl.), s. 164.
Loofs, Leitfaden zum Studium der Dogmengeschichte, s. 377. Huvudstället
hos Augustinus är De Bapt., V, 38.
2 Parochial and plain Sermons, IV: 18 (The Visible Church for the
sake of the Elect), s. 153.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
