Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 4. Rättfärdiggörelseläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 2
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
tillstånd. Man kan därför ej tala om en rättfärdiggjord syndare:
»Men är han rättfärdiggjord och behaglig (accepted), så har
han upphört att vara en syndare. Evangeliet känner blott till
rättfärdiggjorda helgon; om ett helgon syndar, upphör han att
vara rättfärdiggjord, och blir en dömd syndare».1
Grundtanken är givetvis den, att den tillräknade
rättfärdigheten blott är en sida, ett sätt att betrakta den verkliga
aktiva rättfärdigheten. Samma process kan, allteftersom man
har dess passiva eller aktiva sida i sikte, kallas för tillräknande
eller rättfàrdiggörande, helgelse. »Det är för visso en underlig
paradox att säga att en sak icke är, därför att Han säger, att
den är... att storheten i att Han förklarar oss rättfärdiga
ligger däri, att Han låter oss förbli orättfärdiga».2 A andra
sidan minskar det icke vår skuld, att Han ger oss mer än blott
frikännande, att Han även ger oss intrinsic acceptableness.
Detta är själva kärnan: rättfärdiggörelsen består i ett något,
en egenskap, en substans, som kommer in i och förvandlar
människan och gör henne behaglig. »Det rättfärdiggörande
ordet meddelar alltså Anden, och Anden gör våra verk
behagliga och täckeliga inför Gud; således äro de rättfärdiggjorda
rättfärdiga, verkligen rättfärdiga, till graden förvisso mer eller
mindre, men verkligen i detta hänseende, att deras lydnad har
en nåderik egenskap (a gracious quality), som den opånyttfödda
människans lydnad icke har».3 Detta är rättfärdiggörelsens
egentliga gåva, den Helige Andes inkommande och närvaro i
själen. Detta, att sålunda bli den Helige Andes tempel, måste
innebära ett omskapande, ett lyftande ur naturens och till nådens
1 A. a., V: 13, s. 190. Denna ståndpunkt, som förf. även stöder med en
hänvisning till apostlarnas framställning av den första kyrkan: »Their
description of the Church is almost like an account of Angels and the Spirits of
the just» (s. 187), — leder honom betecknande nog att klassificera synderna
i svaghetssynder, som ej medföra nådaståndets förlust, och de större synder,
som ej kunna existera tillika med tron hos en människa — detta är på visst
sätt en reproduktion av botdisciplinens historia i fornkyrkan.
2 Lectures on Justification, s. 84 (uppl. 1908: s. 78 f.). Guds tillräknande
av rättfärdighet har en skapande kraft: »Justification is an announcement or
fiat of Almighty God, which breaks upon the gloom of our natural state as
the Creative Word upon Chaos ... it declares the soul righteous, and in that
declaration, on the one hand conveys pardon for its past sins, and on the
other makes it actually righteous». (A. a., uppl. 1908, s. 83).
3 A. a., s. 99 (uppl. 1908: s. 9:); Par. and plain Sermons, V: 11, s. 157.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
