Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 4. Rättfärdiggörelseläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I 6
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
tron, som liknas vid den gudomliga inkarnationen; liksom olika
uttryck kunna användas om Kristi olika naturer, så kan man
också tala om tron utan eller i sammanhang med de verk, i
vilka den tar sig uttryck. Och han tillägger, att tron säges
rättfärdiggöra, därför att den innesluter i sig alla kristna dygder
och verk. »Det synes, att såsom tron å vår sida lämpligen
motsvarar, eller är korrelatet, som det heter, till nåden å Guds
sida, så äro sakramenten blott Guds nådeshandlingar, och goda
gärningar äro blott våra trosakter (acts of faith), så att vare
sig vi säga, att vi äro rättfärdiggjorda genom tro, eller genom
gärningar, eller genom sakrament, så innebär allt detta blott
denna enda lära, att vi äro rättfärdiggjorda genom nåden, som
ges genom sakramenten, utverkas genom tron och ådagalägges
i gärningar».1
Men liksom hade han fruktat att ha gjort för stora
medgivanden åt den protestantiska ståndpunkten slutar Newman sin
bok med ett våldsamt angrepp på vad han finner vara dess
grundfel: att bygga på det subjektiva i stället för det objektiva,
att sätta den egna känslostämningen i medelpunkten. Han
bemöter anklagelsen för att vilja skilja människan från Gud
genom lagar, dogmer och riter, genom att vända om den: det är
motparten, som låter talandet om rättfärdiggörelsen, betonandet
av det egna själstillståndet skymma bort Kristus själv, den
låter därför predikan och resonnerande ta överhand. »Det är
de, som äro skyldiga till judaism», rättfärdiggörelseformeln blir
vad lagen var för judarna, den träder i Kristi ställe. Ej den
objektiva, sakramentala religionens förfäktare äro avgudadyrkare,
utan de, som tillbe sin egen stämning, sin egen övertygelse,
som »ej betrakta den Heliga nattvarden, sin Frälsare Kristus’
wishing I were using the words of some one else». Jämte
Galaterbrevskommen-taren har Newman åtminstone någon kännedom om De libertate Christiana,
och skiljer sig därigenom fördelaktigt även från de lärdaste av nyare
anglikanska teologer.
1 A. a., s. 348 (uppl. 1908: s. 303). En predikan av Keble över ämnet
fustifying Faith i Ptai?i Sermons, VIII, (nr. 248), som annars framställer den
evangeliska synpunkten, synes dock i sin betoning av gärningarnas betydelse
passerat den rena förtjänstlärans gräns: Herren räknar och »treasures up every
one of our good thoughts, and actions and selfdenials». A andra sidan måste
varje medveten synd inverka på vårt andliga tillstånd, den måste bekännas
och ångras på allvar: »but there is reason to believe that it never may nor
can so vanish, as if it had never been. It will make some difference to us,
for aught we know, to all eternity » (A. a., s. 240).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
