Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 5. Mystik och sakramentalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
YNGVE brilioth: nyanglikansk RENÄSSANS
sakrament. Det ena infogar i oss, det andra gör oss till det,
som däri gives de trogna, Kristi kropp.» 1
Ehuru de tankegångar vi senast följt, osöktast leda över
till nattvarden, måste vi först stanna vid läran om dopet, som
är väsentlig för begripandet av traktarianismen, särskilt i dess
äldre fas. Vi ha sett, hur baptismal regeneration, läran om
pånyttfödelsen i dopet, från början var ett lösensord, och likaså
hur dopet blir rättfärdiggörelsens medel i Newman’s anglikanska
dogmatik.
Under 1800-talets första årtionden hade frågan om
pånyttfödelsen i dopet blivit föremål för en livlig diskussion. Det var
snarast evangelikalismens omvändelse- och bättringsförkunnelse,
som hade givit denna lära dess intresse som det förnämsta
skil-jomärket mellan en objektiv och en subjektiv religionsform.
Tidigare hade inom kyrkan såväl den högkyrkliga skolan med sin
sakramentala läggning som den arminianska kunnat inlägga sina
tankar i artiklarnas och liturgiens ord, även om det råder en
oförneklig skillnad mellan att som biskop Bull tala om
pånyttfödelsen i dopet som ett delaktiggörande i den gudomliga
naturen1, eller att med det »grafting into Christ», varom
artiklarna tala, blott avse upptagandet i den synliga kyrkan, en
formell pånyttfödelse, som är föga mer än ett talesätt och väl att
skilja från den inre förnyelsen.3 Den senare högkyrkligheten,
för vilken »baptismal regeneration» fick sin betydelse som en
garanti för den objektiva religionen gentemot evangelikalismen,
byggde väsentligen på Waterland’s kyligt ortodoxa formulering,
1 Pusey, Sermons during the Season from Advent to Whitsuntide,
s. 220. Jfr s. 55 f. Newman talar i sin predikan om dopet av 1835
Regenerating Baptism (i Parochial and plain Sermons, III: 19, s. 278) om kyrkans
sakrament såsom bärare av en andlig kraft, i motsats mot deras judiska
förebilder: »and these mysteries are not mere outward signs, but (as it were)
effluences of His Grace developing themselves in external forms, as Angels
might do when they appeared to men».
2 Citat i Tract y6: Catena Patrum, II. Testimony of Writers in the
later English Church to the Doctri)ie of Baptismal Regeneration, s. 33. Jfr ibid,
citatet från Beveridge s. 39: »Neither doth the Spirit of Christ only follow
upon, but certainly accompanies the Sacrament of Baptism».
3 Se W. Goode, The Doctrine of the Church of England as to the
Effects of Baptism in the Case of Infants (London 1849), s- 444- Det är
typiskt, att denna förf. kunnat uppställa sin egen catena patium, delvis med
citat från samma skriftställare, som använts i Tract 76 — för att belägga
en rakt motsatt uppfattning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
