Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - III. Oxfordrörelsens kyrkobegrepp och fromhetsart - 5. Mystik och sakramentalism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i i 6
yngve brilioth: nyanglikansk renässans
stegrade nattvardsfrekvens, ehuruväl den befordrats av impulser
från nyare, särskilt fransk katolicism, dock väsentligen är att
betrakta som en självständig utveckling: den står i strid mot
medeltidskyrkans praxis, men anknyter liksom den tidigare
engelska reformationen direkt till fornkyrkan. Men närmast
härflyter den ej ur begär att imitera fornkyrklig praxis, utan är
den naturliga konsekvensen av fornkyrkans åter levandegjorda
lära om inkarnationen och om den sakramentala nådens art.
II. Men kyrkan får ej blott indirekt del av den vördnad,
varmed dess sakramentala handlingar omfattas, den får själv
sakramental natur. Samfundet självt blir som Kristi mystiska
kropp medlet för nådens inflöde. Väl bevarar Newman från
tidigare faser i sin utveckling en viss dubbelhet i sitt
kyrkobegrepp, som gör det svårt för honom att förverkliga den
identifikation av kyrkan som Guds osynliga tempel — »bestående
av själar; ett tempel med Gud som överstepräst, med
änglavingar som valvbågar, med helgon och lärare som pelare, och
med tillbedjare som stenar i golvet», detta osynliga tempel,
som finnes överallt, där kristna mötas, oberoende av all yttre
glans — med den synliga kyrkan, som Kristus i sin
barmhärtighet upprättat ibland oss som »sitt hov och sin stat, att
människor skulle ha något att fästa sina ögon på av mer gudomlig
och helig karaktär än världen kan skänka». Här borde dock
den synliga kyrkan knappast kunna bli annat än den timliga
symbolen för det osynliga tempel, som är uppbyggt av de
människor, som Han återlöst.1 För Pusey åter, som kommer till
frågan om kyrkans sakramentala natur som Kristi mystiska kropp
mindre utifrån spekulation över kyrkans väsen än frän sin
levande sakramentala religiositet, synes denna motsättning
knappast varit medveten. »Det är ej en bild blott, då Vår
Välsignade Herre kallas vårt huvud och vi Hans lemmar.2 De kristna
själva tillsammans med sitt Huvud, som uppstigit till himmelen,
är En Kristus. Han är ej en, och vi många, utan vi äro också,
ehuru många, dock ett (unum) i Honom, som är En. Det
finnes så den Ena Människan Kristus, huvud och kropp. Vad är
’ Se Newman’s predikan The visible Temple i Parochial and plain
Sermons, VI: 20. I vissa av predikningarna i Sermons on Subjects of the Day
är denna dualism fördunklad av den skugga, som det fullt romerska
kyrkobegreppet här kastar framför sig.
* Jfr Newman, Parochial and plain Sermons, III: 18, s. 260.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
