Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Anmälningar och granskningar - Bernhard Schmeidlers Adamsforskningar av Gottfr. Carlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 1 6 anmälningar och granskningar
Schmeidlers meranämnda studie över den svenska kungalängden på
1070-talet. Och syftet med undersökningen är att pä den vägen
kunna visa, att Adam, efter att ha fullbordat den ursprungliga
redaktionen av sitt verk, ännu i början av 1080-talet kan ha varit
sysselsatt med den fortsatta överarbetningen av detsamma.
Schmeidlers resonemang är i korthet följande. »Quidam Haquinus», d. v. s.
de nordiska källornas Håkan Röde, har aldrig varit sveakonung
utan blott delkonung i någon provins; den siste verklige
sveakonungen i Adams framställning är »Anund från Ryssland», vars
fördrivande omtalas av honom. Denne Anund återigen är ingen
annan än Inge d. ä. Identiteten framgår enligt Schmeidler av en
jämförelse mellan Adam, som låter Anund för sin kristna tros skull
bli förjagad från svearnas folkförsamling, och Hervararkrönikans
uppgift, att den om kristendomen nitälskande Inge fördrevs av svearna
på ett ting. Adam och Hervararkrönikan måste avse en och samma
person, en och samma händelse, ehuru namnen äro olika.
Fortfarande med åberopande av Hervararkrönikan antager Schmeidler
vidare, att Anund—Inge varit konun’g i två olika repriser, skilda åt
av den hos Adam ej omnämnde Blotsvens kungadöme, vilket
möjligen i enlighet med Hervararkrönikan räckt i tre år. Till hans
första regeringsperiod hänför sig Adams berättelse om hans
fördrivande, till den senare återigen Gregorius VII:s till Inge ställda brev
av den 4 oktober 1080, som enligt Schmeidler måste anses
förutsätta, att Blotsvens usurpation då tillhör det förflutna. Då nu
härtill kommer, att de båda skolierna måste ha nedskrivits efter det
att Adam, såsom Schmeidler anser, 1075 eller senast 1076
fullbordat krönikan i dess första redaktion, blir slutsatsen den, att
Anund-Inges av Adam skildrade avsättning måste ha ägt rum någon gång
under åren 1075—1080 och att skolierna tillkommit under åren vid
eller närmast före 1080-talets ingång.
Ohållbarheten av denna deduktion faller genast i ögonen. Den
med händelserna fullt samtida Adams meddelande, att Håkan (Röde)
verkligen var sveakonung, ha vi ingen rätt att betvivla; samma
uppgift möter ju f. ö. i Västgötalagens kungalängd ävensom i en av
den sistnämnda oberoende svensk tradition, som handskriftligt kan
följas tillbaka till 1200 talet1, och i den norsk-isländska traditionen
(Hervararkrönikan, Snorre). Vad identifikationen Anund—Inge
beträffar, är den ur alla synpunkter orimlig, och Schmeidler gör sig i
1 Härmed avses kungalängden i C 70, Upsala Universitetsbibliotek (nr
7 i Scriptores), vars piktur, innehåll och nära samband med ett
därsammastädes föreliggande, till år 1263 framfört svensk-danskt annalverk måste anses
ge vid handen, att den införts i C 70 i mitten eller under senare hälften av
1200-talet (jfr Ellen Jørgensen, Anna/es Danici medii ævi, s. 20). —
SchCcks åsikt (Den äldsta kristna konungalängden i Sverige, s. 14), att
den ifrågavarande kungalängden tillkommit på Eriks av Pommern tid (eller
ännu senare), måste bero på att han ej fullt beaktat de handskriftliga
förhållandena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
