Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Ivar Simonsson, Stockholms plats i den kyrkliga indelningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stockholms plats i den kyrkliga indelningen
177
sitta fast egendom i staden, men kanske också endast för att
hindra sigtunadominikanerna att vinna fotfäste i staden. Utan
att vi veta resultatet, vädjade sigtunapriorn Laurentius 1281 I7/4
(Sv. D. II, s. 71) till påven emot Röd Keldorsson.
Huvuddokumentet för vår kunskap om dominikanernas kamp om
staden är en stämning, som predikarbröderna i Sigtuna 1305 I7/7
inlevererade mot sina ordensbröder i Strängnäs inför det
samtidigt sammanträdande provincialkapitlet för orden i Skenninge.1
Prior i Sigtuna var då Israel Erlandi, senare biskop i Västerås,
som var nära lierad med domkapitlet i Uppsala och på dess
uppdrag sammanskrivit biografien över och miraklerna om dess
skyddshelgon, den helige konung Erik. Närmast rörde sig tvisten
om rättigheten att tigga vid sältransbodarna i Stockholm, en
tydligen mycket eftersträvansvärd förvärvskälla. Var i staden
dessa bodar voro belägna, anges icke, endast att de lågo något
avsides från folkvimlet för den elaka luktens skull, men i
stämningen säges uttryckligen, att bodarna lågo inom själva stadens
område, »adiacent et pertinent ville Stokholmensi», och den
pastorala omvårdnaden om dem ålåg Stockholms kyrkoherde. Tiggeriet
på denna plats vore, enligt sigtunamunkarnas mening, en för
dem urminnes rättighet. Men nu hade för tre år sedan priorn i
Strängnäs sänt en av sina munkar att tigga där. Han hade
visserligen genast råkat ut för priorn i Sigtuna, och båda
parterna hade därefter hänskjutit detta ärende till ordens
provincial-prior, som givit sigtunabröderna rätt, men hänskjutit det
slutliga avgörandet till kapitlet i Skenninge. Inför detta hävdade
nu sigtunadominikanerna med styrka, att »ifrågavarande plats är
belägen i vårt ärkebiskopsdöme, vår lagsaga och vår provins
Attundalund, icke i Södermanland, där Strängnäs konvent ligger».
Till förmån för sin sak kunde sigtunaklostret åberopa en
gränsreglering av större betydelse, som nyss hade ägt rum.
För att ordna förhållandet mellan konungen och hertig Erik
Magnusson, mellan vilka uppstått tvist om gränsen mellan
Uppland och Södermanland eller hertigdömets gräns mot norr, hade
år 13032 tillsatts en kommission, i vilken’ärkebiskopen, dom-
■ Sv. D. II, s. 453-
2 Sv. D. II, s. 393. Lagerbring, Svea Rikes Historia, III, s. 7.
K. G. Westman, Sv. rådets historia till år 1306, s. 154.
12 — 28304. Kyrkohist. Årsskrift 1928.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
