Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Kraft, Salomon, Textstudier till Birgittas revelationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
. TEXTSTUDIER TILI, BIRGITTAS REVELATIONER
7 I
utan hennes profetförmåga att fjorton år i förväg ha vetskap om
påvens ankomst till Rom. Nolas härvid en passant gjorda
uttalande, att Birgitta (ännu 1370) »nesciebat bene gramaticam»,
ställes i skarpare relief av vad han anför, då han vid 38:e artikeln
direkt avkräves upplysning om Birgittas latinkunskaper. Han
väjer undan genom att förklara, att han saknar kompetens att
döma därom (»dixit se super hoc nescire deponere veritatem, sed
quando ipsa domina Brigida loquebatur cum isto teste, semper
loquebatur litteraliter, tamen aut congrue aut non nescit ex eo,
quia ipse non est perfectus gramaticus; interrogatus de causa
sciencie respondit, quod locutus fuit cum ipsa»).1 Greven torde
i själva verket ha varit en ganska god »gramaticus». Han
berättar vid 2i:a artikeln i kanonisationsprocessen2, hurusom han
på uppdrag av Birgitta sökt utverka Urban V:s stadfästelse av
den nya ordensregeln. Påven överlämnade denna till greven
med uppdrag att i samråd med några fromma män avgiva
yttrande över densamma. Då det befanns, att konstitutionerna
»plurimum discrepabant a stilo moderno curie Romane»,
underkastade Nola dem en lämplig bearbetning (»per alium stilum»).
Detta visar, att Nola är värd all tilltro, då han omvittnar, att
Birgitta var osäker i latinet ännu mot slutet av sin levnad. För
visso ha Alfons och greven av Nola varit bättre i stånd att
bedöma Birgittas latinkunnighet än t. ex. priorn Petrus och
Magnus Petri, som haft samma modersmål som Birgitta.3
Under alla förhållanden har Birgitta aldrig besuttit förmågan
att behandla latinet i skrift. Redan 1373 ägnade de två svenska
biktfäderna i sin Birgittabiografi ett längre parti åt att skildra huru
»sierskan» undfick revelationerna, och härvid föres även dessas
upptecknande på tal. De revelationer, som först behandlas, äro de
som föranletts av att någon tillfrågat Birgitta i någon samvetssak.
Antingen har hon, heter det, efter någon tid muntligen framfört
till vederbörande det gudomliga svaret på en fråga. »Eller också
skrev hon de ord, som från Gud givits henne, på sitt modersmål
med egen hand, då hon var frisk, och lät oss, sina biktfäder,
’ A & P, s. 236.
2 Se om det följande ibidem, s. 230 f. och höjer, a. a., s. 60 f.
3 Har det av Birgitta talade »latinet» utgjorts av ett osäkert behandlat
italienskt idiom, bemängt med »bonis latinitatibus»?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
