Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Kraft, Salomon, Textstudier till Birgittas revelationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEXTSTUDIER TILL BIRGITTAS REVELATIONER I 3 I
har Alfons placerat ett textstycke, som utgör början av
revelationen VII: 30. Häri omtalar Birgitta, att hon sett ett himmelns
palats, där Kristus satt på en tron med jungfru Maria på sin
sida. Det parti av revelationen, som Alfons tagit i bruk i VIII: i,
slutar med att omtala, att Kristus tog till orda. »Ille vero»,
heter det i VII: 30, »qui sedebat in throno, aperiens os suum
dixit.» Härefter följer en maning till alla Kristi fiender på jorden
(»audite omnes inimici mei in mundo viuentes, quia ad amicos
meos non loquor, qui sequuntur voluntatem meam» etc.). I
VIII: i lyder anföringssatsen: »llle igitur, qui sedebat in throno,
voce honestissima dixit mihi,» och den åtföljes av ett Kristi
vittnesbörd om sig själv (»Ego sum creator celi et terre, vnus
cum patre et spiritu sancto» etc.). Här har Alfons sans fagon
låtit början av III: 26 ersätta fortsättningen av VII: 30.
Revelationen III: 26 har anlitats så långt, som den skolastiskt hållna
utredningen om treenigheten pågår, och kompilatorn hejdar sig
först framför revelationens mera personligt hållna adressering till
Birgitta (»nunc autem conqueri possum, quod laudabilis sum
parum et multis ignotus, quia omnes querunt propriam
voluntatem sed pauci meam; tu vero esto stabilis et humilis» etc.).
En lämplig fortsättning har Alfons funnit i II: 13. Denna
revelations första meningar avhandla treenigheten i ordalag, som
påminna om vad som redan i VIII: 1 anförts ur III: 26, varför
fogen går först där texten avser ängeln Gabriels bebådelse av
Kristi födelse. Det parti, som hämtats ur II: 13, behandlar Kristi
uppenbarelse på jorden och utgör även det blott ett slags ingress.
Alfons stannar nämligen invid den punkt, där revelationen
övergår till att tala om (de svenska) adelsmännens sedliga urartning,
vilket avlöses av en redogörelse för de former, under vilka en
gudfruktig man skall dubbas till riddare. De sista ord, som
återgå på II: 13, äro: »Nunc veraciter loquor tecum». Härefter
kommer i VIII: 1 ett kortare stycke, som saknar motsvarighet i
de tidigare böckerna. Det lyder in extenso: »Ego sum verus
et summus imperator et dominus. Nullus enim dominus est me
excellencior, nec ante me fuit, nec post me erit. Sed omne
dominium est a me et per me. Ideo ego verus sum dominus,
nec aliquis dominus dicendus est nisi ego solus, quia a me est
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
