Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Kellerman, Gösta, Dante och kristendomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 8
GÖSTA KELLERMAN
ifrån gjort sig fri från den mystiska tankeinställningen. Så är
det alldeles tydligt fråga om den mystiska amor, om ock under
namn av Caritas, i den berömda formeln Sermones de diversis
i O, i: »Neque enim vivere dicenda est anima, quae veritatis
non habet cognitionem, sed adhuc mortua est in semetipsa,
quemadmodum et ea sine sensu, quae necdum habet
dilectio-nem. Est ergo animae vita veritas, sensus, Charitas.» Sålunda
äga Bernhard och Dante en gemensam plattform i kärlekens
kontemplativa inriktning. — Av iioo-talets stora teologer är
f. ö. i detta sammanhang att nämna Rikard av S:t victor,
Hugos lärjunge och Bernhards vän, »som i kontemplation var
övermänsklig» (»che a considerar fu piü che viro», Par. 10, 132).
Läget i den teologiska världen förvandlades väsentligt, i
och med att Aristoteles alltmer blev mästaren framför andra.
Att Dante i den aristoteliska kärleksuppfattningen ej kunde
finna något stöd för sitt intuitivt mystiska kärleksbegrepp är
klart. Aristoteles’ blekt pessimistiska föreställning om cptXia
kunde ej gärna tillåta ett upphöjande av kärleken till
kunskapskälla. I stället ger Aristoteles förstärkt stöd för en
dynamisk-teleologisk fattning av kärleksbegreppet och för att det högsta
goda måste vara av intellektuell art. I medveten motsats till
det platonska oüata hade Aristoteles förfäktat Guds aktivitet,
utan att dock därför vilja gå med på Heraklitos’ rörelseteori.
Kivyjatg blir för honom blott en ofullkomlig èvépysia.1 Den
realiserade aktiviteten föregår principiellt potentialiteten, ty utan
att aktiviseras förblir potentialiteten en abstraktion. Så blir ej
àpsxr) det goda, utan èvspye’.a y.a- àps-EY]V, vilket är =
s-jocti-|iovta. Denna sü8ai|iov£a åter består förnämligast i intellektuell
funktion. Genom voü? TtotT]Tixö; den verkande anden, som
kommer utifrån som något övernaturligt, får människan del i det
gudomliga. Den animaliska själen däremot är bunden i det
naturliga." Lycksaligheten består för människan alltså i
utvecklandet av detta det förnuftiga i henne. Detta gör hon i
dygden, som ur naturliga förutsättningar utvecklar sig genom
1 FCSSchiller, On the Conception of "ENE’lTEIA ’AKINESIAS,
Mind IX (1900), ss. 457 ff.
2 WWindelband-AGoedeckemeyer, Geschichte der abendländischen
Philosophie im Altertum (München 1923)’, ss. 195 lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
