Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Kellerman, Gösta, Dante och kristendomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DANTE OCH KRISTENDOMEN
I 5
tagande från materien. Men materien är dock hela tiden
underlaget för förandligandet.
Även inom angelologien rådde samma skiljande gräns
mellan dynamiskt och personligt, som religionshistorien velat se
i andra religionens företeelser. Alltifrån apologeterna ha de båda
föreställningsgrupper, som knyta sig kring naturkrafternas andar
och folkens eller, personernas skyddsänglar, lika hemortsrätt i
den kristna kyrkan.1 De blandas ihop, i det änglavärlden, kanske
under inflytande av det nyplatonska psychebegreppet, får en
dubbelriktad, förmedlande verksamhet, nämligen en beskådande
salighetsnjutande, gentemot Gud, och en aktivt verksam —
kosmiskt eller personligt — gentemot människorna. I intet
framstår kanske tydligare den aristoteliska skolastikens intellektuella
karaktär än i änglarnas intellektualisering. Härtill hör, att de
på en gång uppfattas som saliga väsenden, som gå upp i
Gudsskådandets intellektuella sällhet, och som medverkande faktorer
i Guds världsregering, de där betraktas som kraftförmedlande
intelligenser av emanativ eller astral art. I förra hänseendet
blir gränslinjen vag gentemot de dödas andar, och dessa senare
skola ju ock enligt den gängse tron2 komplettera änglarnas
genom Lucifers fall ofullständiga antal. I så fall måste den
personliga gudstanken också framstå starkare. Däremot ges under
den anförda senare synvinkeln ett naturligt orsaksförlopp och
en naturens självverksamhet, som, låt vara att den är
underordnad den högsta orsaken, Gud, dock blir av sådan betydelse
för människosläktet, att känslan av beroende anknyter sig till
natursammanhanget och den personliga Guden ryckes i
skymundan.
Den väsentliga skillnaden mellan änglar och människor
består i, att människan är delvis bunden av materien, medan
änglarna äro helt fria (Conv. 3, 7, 5). Enligt framställningen i
Convivio är det intelligenserna, »le quali la volgare gente
chia-mano Angeli» (2, 4, 2), som giva kraften åt stjärnorna. Man
finner, att alla kärlekskultens element liksom samlas ihop mot
en och samma focus. När Dante i första canzonen sjunger:
’ Jfr ELucius, Die Anfänge des Heiligenkults (Tübingen 1904), ss. 11 f.
2 EWechssler, a. a., s. 293. Jfr Conv. 2, 5, 12. Gränsen mellan äng-
lar och saliga har f. ö. alltid varit vag.
4 — 3°573- Kyrkohist. Årsskrift 1930.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
