Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Kellerman, Gösta, Dante och kristendomen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DANTE OCH KRISTENDOMEN
I 5
Buoncontes döda kropp i Arno för att man ej skulle kunna ge
honom begravning.
Sekulariserad och dualistiskt tillspetsad framstår Guds-bilden
så, när Guds gestalt sätts upp på ett kejsartronen analogt
härskarsäte och när människorna fattas som de där rätteligen borde
vara hans trogna vasaller och undersåtar, medan djävulen fattas
som en fientlig makt, som söker locka människorna till avfall
från deras rätte herre. Den feodalt-patriarkaliska ömsesidighet
i förpliktelserna, som ligger under denna uppfattning, upphöjer
troheten till den ledande plikten. För en på feodal kulturgrund
överförd antik metafysik är det ej underligt, att troheten blir
det mest positiva irrationella momentet mitt i det rationella
systemet. Naturrättsuppfattningen har reducerat djävulens-ormens
frestarroll i paradiset. Djävulen har vidare som en accident
ondskas furste inordnats till att vara en rättvisans hantlangare i
en monistisk skapelse. Likväl kommer han det oaktat att
behålla sin karaktär av furste för en mot Gud fientlig makt och
av en Guds konkurrent i kampen om själarna.1 Och i denna
konkurrens är det själens trohetsplikt att stå på Guds sida,
att välja Guds sak. Vi ha förut nämnt trohet i samband med
rättvisans lagsammanhang, närmast gällde det då väsenstroheten.
Religiöst kraftigare måste emellertid troheten mot en personlig,
handlingskraftig, om sina trogna vaksam gudom framstå.2
Därför att antikens människor levat före Guds rikes seger,
kunna de ej heller få vara med om dess härlighet, paradisets
salighet. Vergilius förklarar Inf. 1, 124 ff. varför han ej får följa
Dante längre än till skäreldsbergets topp:
»Han, den Kejsare som styr däruppe,
vill ej, att till Hans stad av mig man föres,
då ej Hans lag var mig till rättesnöre.
Med makt som famnar allt, för där Han spiran.
1 »Er ist ein Gottes Zerrbild, ein Scheusal mit drei Gesichtern, von
denen das rote der Urtrotz, dass weisslich-gelbliche die Urschwäche und
das schwarze die Urtorheit darstellt.» KVossler, Dante als religiöser
Dichter (Bern 1921), s. 7.
2 Här ha vi den linje, som för till nominalismen. Ödesdigert är,
att troheten kommer att allt starkare associeras vid kyrkan som institution-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
