Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. IV. Valstriden drages inför baselkonciliet - Gynnad av den oklara kyrkopolitiska situationen söker Erik tränga på uppsalakapitlet sin ärkebiskopskandidat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN OM UPPSALA ÄRKEBISKOPSSTOL ÅREN I432—-1435 57
till Bologna. Men nu stötte han på ett kompakt motstånd. »Die
Konstanzer Grundsätze von der Souveränität der allgemeinen Synode
bildeten in Basel von Anfang an den festen Boden, auf dem man
ihm (Eugenius) entgegentrat, das Dogma, mit dem man ihm
bekämpfte.»1 Snart såg sig Eugenius nödgad till eftergifter, och redan
vid denna tid kan man höra preludierna till konciliets stora process
mot den helige fadern i Rom. Konciliet kunde redan från början
räkna på understöd av en rad mäktiga furstar, däribland konung
Sigmund och hertigarna av Savoyen och Milano. Och under det att
konciliet vann allt större anslutning, befann sig kurian inom kort i
fullt återtåg. Eugenius såg väl själv i sin bulla »Dudum sacrum»
(av d. i aug. 1433), som i själva verket innebar en ny eftergift från
påvens sida, ett slags ultimatum till konciliet2, något som tycks
framgå av hans brev (av d. 18/i0 1433) till Erik av Pommern.3 Men
även denna position var ohållbar. Kurian hotade att förlora allt
initiativ. Nya eftergifter visade sig nödvändiga. Och d. 15 dec.
1433 återkallade slutligen Eugenius alla de bestämmelser, han riktat
mot synoden och dess medlemmar. Påvedömet var besegrat. —
Kurians nederlag är emellertid lättförklarligt, om man tar i
betraktande det politiska läget i Kyrkostaten vid tiden för dess försoning
med konciliet. I aug. 1433 hade nämligen hertigen av Milano —
officiellt i konciliets namn — fört sina trupper in över Kyrkostatens
gränser och därvid allvarligt hotat själva Rom. I staden jäste
upproret. I juni följande år såg sig Eugenius nödsakad att fly till Florens
och under stor grymhet nedslogs därefter upproret av Giovanni
Vitelleschi, »den vilde prelaten».
Det är klart, att det under sådana omständigheter för kung Erik
ej kunde innebära några större risker, om han med våld satte genom
sin vilja mot uppsalakapitlet. Givetvis kunde det ej vara Eugenius
likgiltigt, om härskaren över de tre nordiska rikena tillhörde hans
fiender eller ej. Brevet av d. 1S/10 visar detta med all tydlighet. Det
är därför ingenting att förundra sig över, när Erik d. 12 aug. 1433
tillskriver Uppsala domkapitel, att han nu sänder biskop Arnold
för att övertaga ärkestiftets styrande »gudh til æro oc loff, jther
och almwghen j biscopsdømet boendes til saligheth» och beder
kanikerna att i Arnold se sin styresman och uppmanar dem att före-
1 K. Müller, Kirchengeschichte, II: 1, s. 94.
2 Haller, a. a.. I, s. 125. 3 Akter, s. 101 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
