Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. V. Engelbrektupprorets utbrott och kyrkostridens slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
NILS SÖDERLIND
övergreppen mot kyrkan spela en stor roll bland anklagelserna mot
konungen, kan man med fog fråga sig, om icke den svenska kyrkan
på ett mera aktivt sätt deltagit i förberedelserna till och
genomförandet av den planerade resningen mot unionsmonarken, och detta
så mycket mer som det verkligen finnes ett dokument, som tyckes
ge vid handen att så verkligen varit fallet.1 — Emellertid gäller nog
här, vad Lars Sjödin nyligen yttrat, att »den svenska kyrkans ledare
endast motvilligt och på ett i övrigt för senare historieforskare
förvillande sätt ha engagerats i striden mot konung Erik».2 Och vi måste
väl på samma gång ge honom rätt i att Engelbrektsupproret »djupare
sett» är oberoende av den episkopala oppositionen mot Eriks kyrkliga
övergrepp. De svenska biskoparna och de högre prelaterna voro med
många och starka band förenade med högaristokratiens män. Att
även de två högsta klasserna i vårt land hade stor anledning att
känna sig missbelåtna med det dåvarande läget, ha vi redan sett,
och helt säkert hoppades de ock på en ny tingens ordning, men med
vilka tankar de skulle betrakta en allmogerörelse, som ville vrida
utvecklingen tillbaka till sancte Eriks tid, då det varken fanns
tullar eller skatter eller pålagor på bönderna3, kunna vi lätt tänka oss.
När vi första gången från biskopligt håll höra talas om
bondeoroligheterna i Dalarna, sker detta också i ordalag, som ej låta oss ana
några varmare känslor för dessa allmogerörelser. Sommaren 1434
befunno sig en del svenska rådsherrar i Danmark4 för att deltaga i
det till d. 16 maj utsatta fredsmötet i Vordingborg.5 Den 20 juli
skrevo två av dessa, biskoparna Sigge och Thomas, från
Vordingborg ett rätt långt brev till sina hemmavarande ståndsbröder6,
vari även oroligheterna i Dalarna omnämnas. Efter att ha ordat om
hussiterna i Böhmen, särskilt då deras nederlag d. 30/5 samma år,
fortsätta de nämligen: »Ecce reuerendi fratres cum iam incipiant
alibj mala sopiri, per mundum ceca communitas regni nostri ignem
malice et destruccionis sui prochdolor attendit deus gloriosus qui
caritatis ignem misit in terram infundit in vobis et ceteris pacis ama-
1 Akter, s. 123 ff. 2 Sjödin, a. a., s. 200.
3 Osenbrügges brev till rådet i Danzig (Hanserecesse, I, s. 304). Som
Schück, a. a., s. 126 anmärker är detta nog mindre Engelbrekts egna tankar än
allmogens — såframt det nu icke är en av brevskrivaren tillagd punkt.
4 Hanserecesse, I, s. 544.
5 Mötet kom dock att börja först d. 30 juni.
6 DN, V, nr 643.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
