Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. V. Engelbrektupprorets utbrott och kyrkostridens slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN OM UPPSALA ÄRKEBISKOPSSTOL ÅREN 1432-1435 85
toribus suam sanctissimam graciam ad extinguendum ignem huic
periculosum ne crescat in immensum, ad quod propter pium denm
adhibere velitis nobis hic in aliis occupatis omnem solicitudinem et
diligenciam quam potestis». — Nu är det nog så, att man kanske ej
får bygga för mycket på dessa biskoparnas klandrande ord. »Det
var nog försiktigast att skriva så, när man befann sig hos konungen»,
framhåller K. B. Westman och erinrar samtidigt om vad samma
biskopar i juli föregående år tvungits att underteckna.1 Emellertid finns
det väl knappast något, som ger stöd för antagandet att brevet skulle
ha skrivits under hot och tvång. Fastmer tyder allt på att det är
ett rätt gott uttryck för de båda biskoparnas innersta tankar, och
någon dementi på detsamma höra vi ej heller talas om. I de nyligen
utbrutna bondeoroligheterna i Sverige sågo de tydligen en rörelse
snarlik den strax förut i brevet omtalade hussiterrörelsen i Böhmen
och när de skrevo sin epistel hade de nog de böhmiska prelaternas
öde för sina ögon. Av rimkrönikans målande skildring av de
drastiska scenerna i Vadstena den 16 augusti2 får man ock nästan det
intrycket, att prelaterna på rådsmötet varit de ledande i motståndet
mot Engelbrekt, och om detta besannar sig, får Engelbrekts
tilltag att till sina offer utvälja just de tillstädesvarande biskoparna sin
speciella förklaring. Rimkrönikans skildring och uppsägelsebrevets
formulering med dess reminiscenser från de stormiga scenerna strax
förut3 visa också med all tydlighet, hur främmande stormännen vid
denna tid stodo till folkresningen i Sverige. Naturligtvis är det
möjligt, att man av politiska skäl överdrivit tvångsmomentet för
att skydda sig mot kommande efterräkningar från konungens sida,
och i sig själv är icke heller brevets formulering något så enastående,
som man understundom velat göra gällande.4 Men krönikans
skildring av händelseförloppet, som kanske ej som Schück menar går
tillbaka till ett ögonvittnes iakttagelser5, är nog i huvudsak varken
oriktig eller vilseledande. Och i det brev, vari biskop Knut och hans
1 K. B. Westman, a. a., s. 58 not 1. — Jfr denna uppsats ovan, s. 51 f.
2 Karlskrönikan, SFSS, 17:2, s. 39 ff.
3 ST, III, s. 122 f.
4 Jfr S. Tunberg, Sveriges riksdag, I, s. 50 f.
4 I. Andersson har i sin avhandling Källstudier till Sveriges historia
1230—1436, s. 283 hävdat, att krönikören i detta ingalunda bygger på
ögonvittnens berättelser utan på rådets uppsägelsebrev. Men därmed har han ej
bevisat, att krönikans relation skulle vara felaktig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
