Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. V. Engelbrektupprorets utbrott och kyrkostridens slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN OM UPPSALA ÄRKEBISKOPSSTOL ÅREN 1432-1435 87
är inne att draga det världsliga svärdet. Rättvisans svärd befinner
sig i Olaus’ händer, utan tvivel skall det sönderklyva orätten, om
det drages. Och skulle påven på något sätt försöka att rycka det ur
hans händer, så borde han hålla väl fast, vad han hade, på det att
icke någon annan skulle få mottaga hans »corona» och på det han icke
skulle ge sitt namns heder åt någon främmande person. Och för
övrigt: med vilken rätt, med vilket försvarsskäl och med vilken
föregiven grund kunde påven nu upptaga och återkalla, vad redan
gjort var, låt vara att många av kardinalerna voro Olaus’
motståndare. Rättvisan skall leva och segra för evigt, heter det
förhoppningsfullt. Olaus bör vända åter till Sverige. Alla önska, att han befunne
sig närmare hemlandet. Gud skall giva honom nåd till att uppnå
fosterlandet, och om någon lara skulle uppstå så hoppades man att
med vänners hjälp någon utväg för honom att undkomma skulle
visa sig. Olaus bör resa till Reval eller till trakten däromkring,
varest han var mindre känd och varifrån han säkrare och på kortare
tid kunde segla över Östersjön. Sedan bör han resa till biskop Magnus
i Åbo och därefter om ock ej offentligt så dock hemligt med större
följe begiva sig över till Börstil eller Väddö eller så nära han kunde
och så uppsöka Bengt Jönsson på Salsta, dennes broder och andra
hans gynnare, som kunde skydda honom mot konungen. — Det är
tydligt, att magister Christoferus på ett eller annat sätt erfarit, att
det drog ihop sig till storm hemma i Sverige. Då Christoferus var
medlem av Uppsala domkapitel, kapitlets ombud vid konciliet, och
då vi veta, att han underhöll livliga förbindelser med sina vänner i
Uppsala, ligger det nära till hands att förmoda, att det är genom bud
från uppsalakanikerna, som han erhållit dessa underrättelser —
kanske genom den skrivelse från uppsalakapitlet, som på annat ställe
i brevet omnämnes.1 Som redan förut anmärkts är magister
Christoferus skrivelse avfattad någon gång mellan den 18 juni och 27 juli
och då av allt att döma ej alltför långt efter d. 18/„, och under sådana
omständigheter blir det alldeles uppenbart, att Christoferus ej redan
vid brevets avfattande kan ha ägt kännedom om själva upprorets
utbrott. Och även om vi kanske inte äro berättigade att därav dra
den slutsatsen, att uppsalakapitlet »bör ha haft sin hand med i
förberedelserna»2 till dalaresningen av år 1434, så är det dock tydligt,
1 Akter, s. 128.
2 K. B. Westman, Reformationens genombrottsår, s. 57.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
