Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. V. Engelbrektupprorets utbrott och kyrkostridens slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
NILS SÖDERLIND
att man inom domkapitlet på ett rätt tidigt stadium ägt kännedom
om vad som var i görningen och att man bland kanikerna —
åtminstone efter Christoferus brev att döma — i hög grad tyckes ha
varit benägna för att sympatisera med upprorsmännen. Magister
Christoferus avslöjar sig i sitt brev som en äkta revolutionär. I
vilken utsträckning hans åsikter delades av kapitlets övriga
medlemmar framgår ej av detta brev, och ännu svårare är det givetvis
att avgöra, om uppsalakapitlets sympatier eventuellt delades av
den svenska kyrkoprovinsens eller ens uppsalastiftets klerker i
gemen. I och för sig förefaller detta emellertid i stort sett ganska
troligt, och en mera djupgående forskning skall kanske kunna påvisa,
att det vid tiden för Engelbrekts framträdande i själva verket fanns
en djup klyfta mellan den unionsvänliga biskopspolitiken och det
lägre prästerskapets mera nationella politiska åsikter. Det tycks
verkligen förhålla sig så, att den klerikala oppositionen planerade
en resning mot landets konung och i denna situation sökt
anknytning till missnöjet inom folkets breda lager.1 K. B. Westman spårar
»ett direkt inre samband mellan ärkebiskopsstriden och Engelbrekts
uppträdande»2 och hänvisar till att de uppsvenska stormän, som i
oktober 1432 i Uppsala avlade vittnesmål till ärkebiskop Olaus’
förmån och till vilka Olaus nu i Christoferus’ brev hänvisas, senare alla
fyra återfinnas bland deltagarna i engelbrektresningen. Han finner
det vara naturligt, att impulser från den svenska kyrkan, som under
det unionella enväldet inom det svenska statslivet ju var den
organisation, som lyckats bèvara mest av verklig svensk nationell
självständighet, »kunde verka uppmuntrande även på andra element,
som hade anledningar till missnöje».3 Westmans framställning har
varit föremål för en ganska ingående kritik av Lars Sjödin.4 Denne
framhåller bl. a., att de fyra uppsvenska stormännen alla voro kända
som vänner av unionen och att Westman förbiser, »att även
Christoferus, vars existens genom det skedda dock stod på spel, ytterst
åsyftade en försoning med unionskonungen».5 Dessa Lars Sjödins
1 Jfr G. Carlsson, Christopherus Laurentii, Sv. biografiskt lexikon,
VIII, s. 506.
2 K. B. Westman, a. a., s. 57.
3 Jfr K. B. Westman, a. a., s. 56 ff.
1 Lars Sjödin, Biskop Thomas’ fosterlands- och frihetskärlek i belysning
av hans liv och diktning (HT, 1925).
5 Sjödin, a. a., s. 200 not 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
