Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Nils Söderlind, Striden om Uppsala ärkebiskopsstol åren 1432—1435 - Kap. V. Engelbrektupprorets utbrott och kyrkostridens slut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRIDEN OM UPPSALA ÄRKEBISKOPSSTOL ÅREN I432—-1435 113
De utgifter, ärkebiskop Olaus och hans kapitel hade haft för
att kunna bringa sin sak till ett lyckligt slut, voro utan tvivel mycket
stora. I »allmogens» klagoskrift från sensommaren 1435 uppgives det,
att konungen genom sitt beteende skadat »Upsalle Kircke meere end
till 7000 Gulden»1, och i sin skrivelse till konciliet i Basel hade
ärkebiskop Olaus själv några månader tidigare (d. 2% 1435)2 angivit
summan till »mer än 6000 floriner». Det kostade pengar att kämpa
även för en rättvis sak.
Den strid, som till följd av det svenska ärkebiskopsvalet 1432
uppstod mellan unioneli konungamakt och svensk kyrkostyrelse
är den största och till sina följder skickelsedigraste av de
kyrkostrider, som genom Eriks försök att enligt sin vilja dirigera
biskopsvalen uppstodo i hans trenne riken. I det opålitliga Sverige kanske
mer än i de övriga nordiska länderna måste det för unionskonungen
vara ett livsvillkor att få biskopar tillsatta efter egen önskan. För
de svenska domkapitlen åter gällde det att om möjligt hålla valen
fria från enligt deras mening oberättigat kungligt inflytande, och i
denna sin åsikt stärktes de nog icke så litet av den konciliära
reformrörelsens tankar om biskopsvalens frihet. Påvens provision av Olaus
i maj 1432 hade gjort Eriks ställning ganska hopplös. Men han
kunde ej motståndslöst se sig berövas allt inflytande på de
kyrkliga valen, och han ansåg sig väl ock av uppsalakapitlet kränkt i sina
självklara rättigheter. Hans envishet drev honom vidare framåt
på den inslagna vägen och uppsalakapitlet att från försvar gå över
till angrepp. Till de kyrkliga synpunkterna läggas så de nationella.3
Hade icke konungen genom sitt beteende gjort sig skyldig till
lagbrott och därmed till förlust av Sveriges krona? Så kom den
kyrkliga valstriden av år 1432 att bilda ett förspel till den nationella
frihetskampen av år 1434. Och att man i Sverige ej underskattade den
per Concilium Basiliense annate erant sublate et electi pro confirmacione ad
suos archiepiscopos accesserunt in ecclesiarum releuamen iuxta iuris communis
disposicionem» (SRS, III: 2, s. 102).
1 Huitfeld, a. a., I, s. 782.
2 Akter, s. 141.
3 Det är av intresse att se, att även strängnässtriden av 1408 fick en
nationell betoning: så kallas Andreas, konungens biskopskandidat, i en
domkapitelsskrivelse av år 1410 bl. a. »legum patrie violator et patrie proditor»
(Lindblom, En omtvistad biskopsstol i Sverige, bilaga VI, BSM).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
