Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Gösta Kellerman, Från medeltid till reformation. Kyrkliga förhållanden under den utgående medeltiden - 2. Stat och kyrka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I O GÖSTA KELLERMAN
bestämmanderätt över kyrkan, något som man visserligen sökte
överskyla med fiktionen att dessa eftergifter voro »gunstbevis»
från påvens sida. Därigenom skulle överenskommelsernas
avtalskaraktär upphävas och påven lämnas fria händer att
när-somhelst återta de givna privilegierna.1 Men det reella
maktläget åstadkom, att påvarna tvungos vidhålla och t. o. m.
utöka sina »gunstbevis». Sålunda uppnåddes visserligen, att de
upprörda förhållandena avlöstes av en »modus vivendi», som
närmast kan karakteriseras som ett vapenstillestånd? Men
motsatserna bestodo allt fortfarande. Det halva statskyrkodöme,
som nu konstituerades, skulle bilda en viktig förutsättning för
universalkyrkans definitiva splittrande. Kyrkan kunde ej länge
göra gällande någon överhöghet eller utfärda maktspråk. Den
fick nöja sig med vad den kunde vinna på diplomatiens väg.
Man mötte varandra som likställda parter för att få stadga i
det kyrkopolitiska läget. I konkordat, stillatigande eller
skriftligt fixerade, utstakades gränserna mellan statens och kyrkans
maktområde. Det innebar en återgång till det tidiga iioo-talets
maktbalans mellan stat och kyrka. De första nya konkordaten
träffades i England (av Edvard III år 1377 och av Rikard II
efter 1398 års statsstreck) men blevo ej av förblivande art, då
efter Rikard II:s störtande den sedvanerättsliga kyrkopolitiken
återinfördes i England.3 Liksom England föredrogo de övriga
mer avancerade statsbildningarna (de italienska staterna samt
länge Frankrike) att ej träffa någon skriftlig överenskommelse
med påvestolen. A andra håll däremot ansåg man sig behöva
den sanktionering från kyrkans sida, som låg i en skriftligt
fixerad överenskommelse. Särskilt var detta fallet i Tyskland med
dess icke minst i kyrkligt avseende komplicerade förhållanden.
Furstarna kände sig här behöva påvemaktens stöd för att
behärska kyrkan och göra den till ett lydigt redskap för stats-
gestellte Kirke aber schied ihn sogleich wieder aus und ging in den Bahnen
des Romanismus weiter. So ivurde der Ro?nanismus gerettet durch scinen
Gegner.»
1 Jfr werminghoff, Nationalkirchliche Bestrebungen im deutschen
Mittelalter, ss. 108 f.
2 Detta var Enea Silvios omdöme om Wienkonkordatet: »Vi ha ett
vapenstillestånd, ingen fred.» VOIGT, Enea Silvio II, s. 50.
3 Haller, Papsttum und Kirchenreform I, ss. 436, 456 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
