Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Gösta Kellerman, Från medeltid till reformation. Kyrkliga förhållanden under den utgående medeltiden - 4. Kultur- och bildningsrörelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN MEDELTID TILL REFORMATION
IOI
själade av den objektivitet och noggrannhet, som erfordrades
för att kunna nå resultat på den historiska kritikens område.
En Valla kom sålunda att stå alltför isolerad för att kunna
introducera någon planmässig historisk forskning.
En av humanismens allra största insatser var kampen mot
vidskepelsen. Humanisterna voro »upplysningens första
apostlar».1 Alltifrån Petrarca, som skoningslöst bekämpade astrologi,
alkemi, drömtydning o. d., kämpade de flesta ledande
humanisterna den goda kampen. Inom kyrkan representerades den nya
upplystheten av män, sådana som Nikolaus från Kues och Pius II,
vilkas verksamhet förut berörts. Men även i detta fall inträdde
från omkring 1470 en kyrklig kulturskymning, den yttre lyxen
till trots. Redan Sixtus IV gynnade inkvisitionen mot häxor
och trollkarlar (isynnerhet Heinrich Institoris’ verksamhet) samt
lånade sin medverkan till upprättandet av den spanska
inkvisitionen. Sitt mest signifikativa uttryck fick denna tillbakagång genom
Innocentius VIII:s ödesdigra bulla Summis desiderantes år 1484,
viken kom att stimulera häxprocessepidemien i västra Tyskland.2
Även på uppfostrans område befrämjade humanismen en
större upplysthet.3 Man började efter antik förebild lägga vikt
vid den kroppsliga utbildningen lika väl som vid den själsliga.
De asketiska idealen fingo vika. Vidare lades uppfostran
alltmer över till att bli en medborgaruppfostran till statens nytta.
Man lade sig jämväl vinn om att egga ärelystnaden hos barnen,
tydligen i insikt om att även barnen behövde stimuleras. De
nya pedagogiska riktlinjerna avsågo emellertid ännu blott de
förnäma kretsarna. Någon folk bildning var det ej tal om.
Humanismens avigsida var dess moraliska inverkan.4 Nog
predikade man stoiska dygder, men samtidigt frodades en
lössläppt frivolitet. Gentemot kyrkan var man fullständigt
fördomsfri. Den var dock bra att ha som försörjningsanstalt. Men
då man likväl ej ville neka sig kärlekens njutningar, blev
konkubinatet en lämplig utväg. Som en följd av antikstudiet får
man anse den gossekärlek, som humanisterna beskyllde var-
* Voigt II, s. 492.
s Pastor III: 1, ss. 312 ff. Hansen, Zauberwahn etc., ss. 467 ff.
3 Voigt II, ss. 461 ff.
4 Voigt II, ss. 468 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
