Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Gösta Kellerman, Från medeltid till reformation. Kyrkliga förhållanden under den utgående medeltiden - 4. Kultur- och bildningsrörelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 00
GÖSTA KELLERMAN
Vidare höll man på arbetet som en etisk fostran. Det gick ej
an att uteslutande tänka på sin egen frälsning, man skulle även
tjäna andra, och främst då deras religiösa välfärd. I all
synnerhet blev det viktigt, att man i folkuppfostran och folkbildning
fann en direkt religiös uppgift. När »det gemensamma livets
bröder» år 1472 kommo till Kulm, lära de på den
misstänksamma frågan, varför de egentligen kommo, ha svarat: »... ad
profectum juvenum vestrorum in scientiis et virtutibus venimus,
prout sumus et vivimus in dyocesi Traiectensi».1
Karaktärsfostran var huvudsaken och man lade in något därav även i
själva studie- och skriftspridningsverksamheten, i det att man
hävdade det korrekta arbetets sedliga värde. Däremot
saknades i dessa kretsar det kritiska sinnet i djupare mening. Detta
markerar också skillnaden mellan Erasmus och Valla.
Tidens teologiska bildni7ig utmärkte sig icke för någon större
livaktighet. Efter krisen vid mitten av 1300-talet kom
skolastiken att karakteriseras av en habil opportunism. Universitetens
läroböcker utgjordes dels av bleksiktiga kompendier utan
teologisk hållning, dels av kompilatoriska florilegier. Något högre
höjde sig visserligen Tomas från strassburg, dionysius
Rickel (Carthusianus) och Gabriel Biel. Vid mitten av
1400-talet sökte man på konstlad väg väcka de gamla skolmotsatserna
mellan »via antiqua» och »via moderna» till nytt liv, men det
medförde icke någon förändring till det bättre.2
Under det att universitetsteologien sålunda visade sig steril,
så funnos dock enstaka män, som voro i stånd att utveckla ett
självständigt, personligt kristendomsideal. Sin äretitel av
»förreformatorer» ha väl dessa män — Johann Wesel († 1479),
Johann Wessel Gansfort († 1489) och Johann Pupper från
GOCII († omkr. 1475) — numera förlorat, men det kan icke
förringa deras andliga storhet. Liksom »devotio moderna», ur
vars fromhetsvärld de framgått, ha de drivits av praktiska mo-
1 Jacobi Traiecti alias de Voecht Narratio de inchoatione domus
cle-ricorum in Zwollis, ed. M. Schoengen, s. 136.
2 Ritter, Romantische und revolutionäre Elemente in der deutschen
Theologie am Vorabend der Reformation, ss. 349 ff. Jfr även Studien zur
Spätscholastik II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
