Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Gösta Kellerman, Från medeltid till reformation. Kyrkliga förhållanden under den utgående medeltiden - 6. Kult och religiositet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 00
GÖSTA KELLERMAN
låten i och med botsakramentets absolution. Man gjorde
nämligen skillnad mellan eviga och timliga straff. Ville människan
undgå de timliga straff, som sonades i skärselden, hade hon att
utöver det vanliga botsakramentet anlita den av kyrkan erbjudna
avlaten. Att kyrkan kunde utdela sådan »remissio poenæ
temporalis pro peccatis debitae» motiverades med, att kyrkan förfogade
över den outtömliga skatt av förtjänstfulla gärningar, som Kristus
och de fromma samlat. På grundvalen av denna, hos
franciskan-teologen ALEXANDER FRÅN HALES († 1245) fullt utbildade teori
hade påvemakten från slutet av 1200-talet i större utsträckning
börjat använda avlaten som en tjänlig inkomstkälla. I Klemens
VI:s bulla Unigenitus av år 1343 finna vi denna teori helt
till-lämpad.
Allra betänkligast var den plenaravlat »a poena rf æ
som under senmedeltiden kom till riklig användning. Därmed
bröts i själva verket udden av botsakramentet, varest ju dock
den äktkristna förlåtelsetanken fått ett hemvist, om också på
ett synnerligen ofullkomligt sätt. Visserligen bestridde några
av kyrkans insiktsfullaste män legitimiteten av en sådan
plenaravlat (så Nikolaus från Dinkelsbiihl och Nikolaus från Kues).
Andra åter sökte bortförklara den. Men utslagsgivande var,
att den förkunnades av avlatspredikanterna. Och det kan
därvid ej göras gällande, att dessa överskredo sina befogenheter.
De hade otvivelaktigt kyrkans ledning bakom sig. Jubelåret
angavs sålunda i påvliga bullor (av Paulus II, Sixtus IV och
Alexander VI) såsom ett »annus plenariae remissionis et gratiae
et reconciliationis humani generis nostro piissimo redemtori».
I överensstämmelse härmed kunde Arcimboldi och ärkebiskop
Albrekt av Mainz i sina instruktioner för avlatsförsäljarna
förkunna avlaten såsom en försoning med Gud. Kristus hade
blivit en ekonomisk tillgång för kyrkan.
En annan urartning, som ådagalade en mekanistisk
uppfattning av religionen, var avlaten for de döda, d. v. s. för
dem, spm befunno sig i skärselden. Denna praxis, som
ävenledes räknade Alexander från Hales såsom sin förnämste
teoretiker1, kom icke till genombrott inom kyrkan förrän nu under
1 Enligt Hales var denna avlat verkningskraftig »per modum sufifragii
sive impetracionis».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
