Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Em. Linderholm, Religion och kultur i Luthers reformation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RELIGION OCH KULTUR I LUTHERS REFORMATION I I I
det ryska folkets olyckliga historia såväl före som efter
revolutionen. Det är sannerligen icke likgiltigt, vad slags kristendom
ett folk har.
Den romerska kyrkans folk förete en helt annan styrka i
statsligt, socialt och kulturellt hänseende liksom i religiöst. Utan
tvivel ett naturens lån till dess folk men även frukten av en
annan religiös fostran och av arvet från Roms stats- och
rättstraditioner.
Så skapar högmedeltidens påvekyrka en ny högre kultur
både med hänsyn till rätt, socialitet, litteratur, livsföring, religion.
Högmedeltidens skolastik, d. v. s. teologiska vetenskap, företrädd
av män som Anselm av Canterbury († 1109) och Thomas av
Akvino († 1274), betyder i den stora västerländska utvecklingen
de nykristnade romanska och germanska folkens första
självständiga försök till en egen kristen totalåskådning, däri allt deras
vetande samlas och systematiseras. Ännu i mycket kritiklöst,
som då Thomas ger bevis för häxtrons och andra
vidskepligheters riktighet. Man tror sig ock kunna bevisa kyrkolärans
sanning. Tro och vetande äro ännu ett.
Senmedeltiden, d. v. s. 1300- och 1400-talet, kom med en
viss upplösning av högmedeltidens kyrkliga enhetskultur.
Skolastiken tilltror sig ej längre kunna bevisa lärans sanning. Denna
kan blott kyrkan garantera. Nationalismen, d. v. s. det nya
nationella självmedvetandet, däri folket fattar sig självt såsom
en individualitet, framträder nu, sedan de kristna länderna fått
någon egen lekmannabildning och mera utvecklad rätt, och
konkurrerar, särskilt i Frankrike och England, med kyrkan om
makten.
Men viktigast är, att det nu från 1300-talet, genom
humanismen och renässansen, som nå sin höjdpunkt kring 1500,
kommer till en omfattande kulturell förvandling, framför allt
i Italien, ehuru renässansens rötter, som Joh. Nordström
visat, sträcka sig till 1100-talets Sydfrankrike. Dess anda har
naturligtvis även i högmedeltiden levat både här och där i
det tysta.
Vad innebar då renässansen? Icke en skarp principiell
kritik av kristendomen eller öppen brytning med kyrkan som i
den moderna tidens upplysning och nyupplysning. Utan den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
