Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Em. Linderholm, Religion och kultur i Luthers reformation
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RELIGION OCH KULTUR I LUTHERS REFORMATION I I I
tron, nu inhamrad genom de stora påvliga häxprocesserna,
följda av flammande bål, fyllde livet, helst nattetid, med en nu
oföreställbar fasa, och dåtidens dödsbäddar voro gruvliga och
blevo det länge nog i reformationstiden. Med böner och
psalmsång söker man hålla den lede fienden på avstånd, så att han
ej kan taga den arma själen. Gud var fjärran, djävulen nära,
synden stor, »och helvetet stod öppet», som Luther själv sjöng.
De ständiga krigen och turkarnas fasaväckande framfart ökade
känslan av osäkerhet. Stora folkpredikanter hade under
1400-talet skakat massorna. Den nya boktryckeri- och träsnittskonsten
medförde en ny religiös propaganda av osedda mått, särskilt i
Tyskland, som 1500 räknade 1,000 boktryckare och 30,000
skrifter. Döden och dödsdansen var det vanligaste ämnet i den
religiösa litteraturen och träsnitten.
Senmedeltidens kyrka hade emellertid gett folkets liv fromma
yttre former och en religiös livsordning. I städerna gavs en
rikedom av kyrkor, kloster, skolor, barmhärtighetsinrättningar,
fromma stiftelser. Borgar- och arbetslivet får i gillena, dåtidens
religiösa föreningar under beskydd av något helgon som
patro-nus, en religiös färg.
Och över allt detta står kyrkan, som den rena och heliga,
allas moder, det enda fasta i en värld av fara, synd,
förgängelse.
Men den ljusa tavlan har sina mörka fläckar. Tron har
alltmer fått sitt fäste i undrens och legendernas inbillade värld.
Uppenbarelsen sökes alltmer i själs- och kroppslivets ovanligare
och abnorma yttringar, i visioner och auditioner, vilkas rätta
psykologiska sammanhang dåtiden helt naturligt icke kunde
förstå. Himmel, hav och jord äro fulla av olycksbådande tecken
på Guds vrede. Överallt ser man den stora religiösa ovissheten.
Kyrkans frälsningsordning företer allt större glömska av
den inre, personliga vägen genom ånger, tro och helgelse under
uppfyllandet av livets verkliga, etiska plikter. Botordningen blir
en yttre väg. Alltmera vikt får i st. den magiska frälsningens
väg, som går genom sakramenten, framförallt nattvarden, där, efter
förvandlingslärans seger, hostian, d. v. s. det invigda brödet eller
oblaten gömmer gudomen, Kristus själv i materialiserad, synlig
gestalt, undret över alla under. Medeltidsprästens högsta makt-
8 — 3463. Kyrkohist. Årsskrift 1933.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
