Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Undersökningar - Ragnar Redelius, Om »Roparna» i Närke på 1840-talet - VI. Översikt av roparerörelsen i Närke och dess betydelse för den följande kyrkohistoriska utvecklingen i landskapet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
r. redel1us
då sökte förhindra söndring i sina församlingar, så gjorde de
ju intet annat än vad t. ex. vissa ledare inom frikyrkliga
sammanslutningar i våra dagar göra. Så heter det i
Wecko-Posten: »Vi böra vara försiktiga med att öppna våra kapell
och talarestolar för personer, som verka söndrande i
församlingen. Även om de säga sig ha Guds befallning att komma,
och de kunna ibland frankt påstå, att de äro direkt kallade och
inspirerade för sitt söndrande arbete, så böra vi icke tillåta dem
att fortsätta.»1 I varje tid ställes en församlingsledare inför
valet: trohet mot bekännelse och samfund eller den öppna
dörrens politik. Mest osympatiskt verkar prästernas ofta
upprepade vädjan till den världsliga makten. Aldrig hade väl
»religionskriget i Kvistbro» kommit till stånd, om icke de världsliga
myndigheterna och deras utsända så bryskt trängt på efter
pastor locis anmälan. Men egentligen togo ju dessa
myndigheter själva det första initiativet. Den första kända skrivelse i
saken av officiell natur, som framkom i Närke, var
länsstyrelsens i Örebro av den 30 maj 1843 till länsstyrelsen i Mariestad
med anhållan om vissa upplysningar angående rörelsen i
Västergötland.2 Både länsstyrelsen, kronofogdar och kronolänsmän
emottogo gärna anmälningar om »ropareoroligheter». Man var
nog på detta håll också känslig för eventuella politiskt
revolutionära tendenser.
Tjälen var bruten, och marken var uppluckrad i vida
kretsar i Väster-Närke — man får dock akta sig för att överdriva
roparerörelsens religiösa betydelse — när den rosenianska
väckelsen så omkring 1850 sätter in österifrån. Intressant skulle
vara, att få klarhet i huruvida redan Carl Jansson och hans
krets i Lerbäck under 40-talet stod i förbindelse med
Stockholm. Möjligen vunno »Missionstidningen» och »Pietisten»,
kanske också efter 1847 Elmblads »Fridsbudbäraren» insteg här. I
så fall betydde det hoofianismens första konfrontation med
rose-nianismen på närkingsk mark. Helt okänd var alldeles säkert
Ternströms »Nordisk Kyrkotidning», fastän T. trots allvarlig
kritik i viss mån stod på »roparnas» sida, så att han t. ex. år
1842 i en artikel om »religionstillståndet i Småland» på sitt
1 Veckoposten n:r 47, 1933, Stockholm 1933.
2 Länsstyrelsens i Örebro län resolutionskoncept 1843, Ö.S.A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
