Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Albert Nordberg, Församlingsliv i Norrbotten under 1600- och 1700-talet - 4. Bänkdelning - 5. Kyrkotur, helgdagar och kyrkstugor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALBERT NORDBERG
Ny bänkdelning, som upprättats av prosten Jonas Öman i
samråd med kyrkovärdar och sexmän m. fl., stadfästes av
häradsrätten vid vintertinget 1700. Rätten anmärkte därvid på
den osed, som »här inritat sig», »att när någon gammal hustro
vndanfaller, hwilken sitt bänkrum hafft antingen främst i bänken
eller ock annorledes, då will dess dotter eller sonahustro, nyss
vprunnen, gift eller ogifter, tillwälla sig och behålla såsom till
arffs, ej allenast samma bänkrum, uthan ock det främsta eller
mellersta rum i bänken och låta andra gambla alfwarsamma
hustror, i samma bänk stående, klifwa öfwer sig och stiga längre
opp». Rätten förmanade mot denna osed, »annorstädes aldeles
obrukelig», och uppmanade prost och sexmän m. fl. att ha
uppsikt häröver till förekommande av förargelse i Guds hus och
församling.
Till sist må rörande bänkdelning anföras, vad Sven Bælter1
skriver på tal om den beryktade »pliktepallen»: »Ordning och
skick fordrar, att rummen i kyrkan skola indelas till män och
kvinnor, präster, klockare, sjungare, barn och fullväxt folk. Så
have vi ock utsatt ett visst ställe för fallna botfärdiga syndare,
då de skola erhålla avlösning.» Med hänsyn till allmänhetens
omdöme om pliktpallen såsom »ett nästan olidligt straff, varmed
största skam och nesa är förknippad» ansåg han dock, att denna
kunde »bortläggas» och att syndaren kunde få sitta »i
vapn-huset eller ock i den yttersta bänken i kyrkan, såsom de
mödrar, vilka av våda förkvävt sina barn, över vilket rum man icke
hört någon sig besvära». Pliktpallen eller »skampallen», såsom
den även kallades, hade troligen sin plats på stora gången i
kyrkans bakre del. I Nederluleå har jag hört uttrycket »stå
på blåhällan» och förmodar, att detta avser någon i gången
belägen gravsten, på vilken skampallen var placerad.
5. Kyrkotur, helgdagar och kyrkstugor.
Den kyrkotur, som föreskrevs för Råneå 1655, är den äldsta,
som jag sett omnämnd häruppe. Kyrkan skulle, såsom därav
framgår, vanliga söndagar besökas varje, varannan eller var tredje
* Om kyrkoceremonierna (Örebro 1838) s. 649 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
