Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Carl-Allan Moberg, Från Abbé Vogler till John Morén. Ledande idéer i 1800-talets svenska koralverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN ABBÉ VOGLER TILL JOHN MORÉN 2 2 1
Se vi nu till den allmänna, estetiska inställningen till
koralackompanjemanget vid 1700-talets slut, så kunna vi sammanfatta
denna i följande punkter:
1) orgeln skall stödja församlingen i hennes sång och
samtidigt befordra andakt och uppbyggelse;
2) organisten måste söka ge uttryck åt koralmelodins ethos
genom att iaktta: lämplig tonhöjd, lämpligt tempo, avpassad
registrering och väld harmonisering, ändamålsenliga mellanspel
(mellan koralperioderna), som leda församlingen till rätt
intone-ring av den följande koralperioden.
Ett särskilt intresse tilldra sig naturligtvis mellanspelen,
vilka ännu på 1800-talet ägde åtskilliga försvarare bland
fackmän som uttalade sig, C. Angerstein (Stendal, 1800), J. G.
Werner (i Merseburg, 1815), D. G. Türk (Von den wichtigsten
Pflichten eines Organisten, 2. Aufl., Halle, 1849). Ingenting
belyser så tydligt förfallet i menighetssången som dylika
mellanspel, vilkas enda existensberättigande utgjorde den oss numera
egentligen obegripliga oseden att släpa koraltempot ända
därhän, att den naturliga och nödvändiga pausen vid
periodgränserna (mellan versraderna) förlängts till det rent absurda.
Angerstein anger mellanspelens uppgift vara, dels att »leda sångarna
till följande ton i melodin eller underlätta för dem dess träffande,
dels att uttrycka och förhöja den känsla, som härskar i de
rader, mellan vilka det spelas». Även Fr. Schneider (Orgelschule,
1830), som icke är någon hängiven anhängare av dem, utan
måste göra en dygd av nödvändigheten, framhåller vikten av,
att de klart och otvetydigt förbereda den nya koralperiodens
insats.1 I motsats mot nästan alla sina kolleger ansåg däremot
Werner det ej nödvändigt att rätta mellanspelen efter
koralmelodins karaktär utan utgick från orgelmässiga temata, som
han sökte utforma med mesta möjliga variation och imitation,
enligt Fellerer2 med framgång. Han sökte t. o. m. tematiskt
sammanbinda mellanspelen till en sluten enhet.
Om abbé Voglers märkliga musikaliska dubbelnatur ha flera
forskare uttalat sig på olika ställen. Själv har jag
sammanfattningsvis behandlat hans egendomliga musikaliska karaktär i
1 Fellerer, Beiträge etc., s. 22.
2 A. a., s. 51.
15 — 35525. Kyrkohist. Årsskrift 1935.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
