Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Carl-Allan Moberg, Från Abbé Vogler till John Morén. Ledande idéer i 1800-talets svenska koralverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN ABBÉ VOGLER TILL JOHN MORÉN
2 2 1
Lika orimliga som dylika affektivt omformade, skenbart
polymetriska koralvisor äro som grundval för en menighetssång
i massunisono, lika lämpliga äro de till flerstämmig sättning,
eftersom deras rytmiska avvikelser från det isometriska
grundschemat ge kärkomna tillfällen till de föruttagnings- eller
för-hållningseffekter, med vilka den polyfona satskonsten ständigt
måste räkna, liksom överhuvud en dylik »okvadratisk» sättning
(för att använda ett utmärkt uttryck av H. Rietsch)
eftersträvades av instinkt eller gammal erfarenhet av dåtidens kontrar
punktiska mästare. En del av de rytmiska egenheterna torde
alltså — som tidigare nämnts — i många fall bero på
omarbetning från tonsättarens sida, och det kan under sådana
omständigheter icke vara lätt att i detalj avgöra, vad som är
beroende av kontrapunktiska avsikter och vad som hellre bör
tydas som agogiskt antydande mensur.1 Vad speciellt de
tidigaste koralvisorna till protestantiska psalmer beträffar, är det
ett lika viktigt som ovedersägligt faktum, att de övervägande
uppträda som typiska cantus firmi, d. v. s. försedda med pauser,
som i primärt solistisk avfattning äro meningslösa, samt lagda
i tenorstämmans läge. I ett flertal fall äro de kända överhuvud
blott i dylik form, t. ex. de i Joh. Walters Geistliches
Gesang-büchlein, Wittenberg 1524, uppträdande melodierna i 4—5-
1 Ett särskilt problem bilda t. ex. de långa upptakterna, som verka
på oss så främmande, därför att vi i regel förbinda en längre ton med en
accent, vilket ingalunda var nödvändigt eller vanligt i äldre tid. Vi kunna
av denna grund — i likhet med ett flertal forskare — icke godkänna
Solesmes-teorin vare sig för gregoriansk koral eller för »a cappella-tiden»
överhuvud. Visserligen tyder H. J. Moser den långa takten som ett
»varningstecken» (se upp!) för sångaren att intonera korrekt och visserligen är
det inom naturalistisk sång en välkänd sak, att inledningstonen brukar bli
lång för att s. a. s. bilda språngbrädan till hopp i okända melodidjup, men
omöjligt är ej heller, att rent kvantiterande synpunkter kunnat spela in vid
fixeringen av den långa upptakten, t. ex. från fauxbourdonmässig
polyfo-nering av hymner o. dyl. inom den första nederländska skolans
diskant-motett, varvid Guillelmus Monachus’ ord i libellus (de praeceptis artis
musica etc.) falla i minnet: »Nota, quod prima nota cantus firmi,
quam-quam sit sola, debet esse duplicata, hoc est debet valere duas de aliis
no-tulis.» I sin tur torde väl denna regel ej vara utan sitt sammanhang med
naturalistisk sångteknik. (Jfr Coussemaker, Scriptorum de musica m. ae.
nova series, III, 202 b).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
