Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 5. Åtgärderna mot Wyclif åren 1377—1378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS REFORMIDÉER 2 I
tog saken ganska hett. I denna, vilken, som förut är sagt, i
likhet med de övriga är daterad den 22 maj 1377, inskärper
påven åter vilka faror, som genom Wyclifs satser hota icke
allenast kyrkan utan också staten. Det är således icke blott
en villfarelse i trosfrågor det gäller utan också några för hela
samhällsordningen fördärvliga åsikter. Nu ålades Sudbury och
Courtenay att härom informera och undervisa konungen,
prinsarna, prinsessan av Wales (den blivande Richard II:s moder)
samt de världsliga stormännen och råden. Härtill skulle lärda
och i tron pålitliga män nyttjas. De två prelaterna skulle visa,
hur angeläget det vore, att dessa villfarelser utrotades.1 De,
som anmält Wyclif hos påven, måtte också ha meddelat, att
Lancaster understödde Wyclif, och denna order till ärkebiskopen
av Canterbury och biskopen av London verkar som ett väl
beräknat schackdrag mot hertigen inom hov- och
regeringskretsarna.
Det stannade icke med dessa tre bullor, utan dessutom
sände påven ett brev till konungen, den döende Edward III,
som aldrig bekom brevet. Brevet har samma datum som
föregående bullor, och i stor utsträckning är också innehållet
detsamma. Påven meddelar även, att han gett Sudbury och
Courtenay i uppdrag att förhöra Wyclif samt att fängsla honom, få
hans bekännelse och sedan meddela allt till påven. Så begär
påven, att de i detta företag måtte få konungens ynnest och hjälp.2
Med dessa fyra dokument hade påven visat, att saken måste
bedrivas med allt allvar. Detta framträdde dock kanske allra
klarast i påvens bulla till universitetsmyndigheterna i Oxford.3
Det är nödvändigt att kasta en blick även därpå, och då få vi
se, vad påven trodde sig kunna våga företaga mot en
akademisk-medborgare i ett land, som i årtionden varit upprört över påvliga
ingripanden och övergrepp. Påven måste förundra sig och
beklaga, säger han, att de genom slöhet tillåtit ogräs skjuta upp
bland det rena vetet (»lollium inter purum triticum per campos
gloriosi studii vestri prædicti per quandam permittatis desidiam,
et ignaviam pullulare»). Och det som smärtade den helige
1 Ibdm, resp. s. 347 f. och s. 174 f.
2 Ibdm, resp. s. 352 f. och s. 180 f.
3 Fasc. Ziz., s. 242 ff.; Hist. Angl., I, s. 346 f.; Chron. Angl., s. 174 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
