Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 5. Åtgärderna mot Wyclif åren 1377—1378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 GUNNAR WESTIN
fadern allra mest, var, att man i Rom förr hört om tillväxten
av detta ogräs, än de i England, där det framträtt, gjort något
för att utrota det.1 Detta var en mycket allvarlig reprimand,
och det är icke underligt, att de fromma och mycket rättrogna
krönikörerna äro upprörda över universitetets förfall.2 Även i
denna bulla framställer påven de allvarliga konsekvenserna för
kyrka och stat av Wyclifs satser. Liksom i de andra bullorna
kallar påven Wyclif »sacræ paginæ professorem» men tillägger
även här omedelbart »utinam non magistrum errorum». För
att öva desto starkare press på de försumliga
universitetsmyndigheterna framhåller påven bestämt, att universitetet har sina
privilegier »per apostolica scripta», och dess styrande åläggas
att allvarligt undersöka saken och ingripa »sub pæna privationis
omnium gratiarum, indulgentiarum, et privilegiorum». De om
sina universitetsfriheter ömtåliga och måna Oxford-männen få
vidare order från påven att fängsla Wyclif, en av universitetets
främsta män, och sända honom under säker bevakning till
Sud-bury och Courtenay, eller till endera av dem.3
Att vi så utförligt behandlat dessa bullor, beror därpå, att
de utan gensägelse spelade en avgörande roll i Wyclifs egen
’ »Et quod nos torquet acerbius, prius de incremento lollii prædicti
sentitur in Roma, quam in Anglia, ubi natum est, extirpationis remedium
apponatur.» Fasc. Zis., s. 242. Man har fört en ganska livlig diskussion
om varifrån beteckningen lollarder för Wyclif-anhängarna härstammar. När
man läser denna påvens bulla till Oxford-universitetet och finner, att tre
gånger alldeles efter varandra ordet lollium, ogräs, där användes, är man
färdig att anse saken klar. Netter Waldensis, som endast ett tjugotal år
efter Wyclifs död var en av de främsta bekämparna av lollarderna,
betecknar också sitt arbete mot dem Fasciculi Zizaniorum magistri Johannis
Wyclif cum tritico, liksom han också i dess inledning talar om detta ogräs
(»lollium») bland vetet. Liknande var förhållandet med en av de samtida
motståndarna till Wyclif, Kyningham, som skrev »contra lollium antichristi.»
Fasc. Zis., s. 3. Det är bilden av ovännen, som sådde ogräs i veteåkern,
som således användes och även citeras av dessa samtida författare, och
dessa Iollium-sående ovänner kallades lollarder (»lollardi»). Att uttrycket
tidigare använts om kättare på andra håll, ändrar icke dess härkomst här.
2 Hist. Angl., I, s. 345; Chron. Angl., s. 173.
3 Detta uttryck, »aut eorum alter», förekommer även i de andra
bullorna och avser helt visst, som Workman, a. a., I, s. 294, förmodar, »to
guard against Sudbury’s indifference». Courtenay skulle i nödfall ensam
kunna gå till aktion enligt påvebullornas mandat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
