Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 5. Åtgärderna mot Wyclif åren 1377—1378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
GUNNAR WESTIN
sammanhang ha vi påpekat, att man vid kurian hade funnit,
att Wyclifs teser voro besläktade med Marsilius’ och Johan av
Janduns dömda läror.1
Med påvebullorna hade Wyclifs verksamhet och hans rörelse,
som redan hade talrika anhängare, kommit i ett ganska allvarligt
läge. Rapportörerna till påven hade verkligen lyckats att vid
kurian väcka uppmärksamhet för Wyclif-rörelsen. Hur allvarligt
man där tog saken, visa de fem bullorna med deras skarpa
ord mot de ansvariga i England. Men Sudbury var så nära
förbunden med Lancaster och med hovet för övrigt, där påvens
myndiga anspråk icke på länge hade haft någon god klang, att
ban icke utan vidare föll till föga för kraftorden från
inkvisito-rernas Rom. I England hade man personliga fri- och rättigheter
av helt annat slag än i de flesta länder på kontinenten, och
aldrig fick den påvliga inkvisitionen, som just vid denna tid
hade en stor tid, fäste och välde i detta land. Motståndarna
blevo dock frimodigare, och själv drevs Wyclif till allt radikalare
positioner. Han fördes in i en strid, som också synes ha
påverkat planen för hans teologiska Summa. Men effekten kom
icke omedelbart efter bullornas ankomst till England. Sudbury
var icke snar att offentliggöra dem. Det dröjde månader, innan
några åtgärder vidtogos, och bullorna förblevo okända utanför
den trängre kretsen av några initierade högre prelater och lorder.
När Edward III i juni 1377 avled, hade tydligen påvens
bullor ännu icke anlänt till England, i varje fall nådde saken
icke fram till den gamle konungen. Den nye konungen, Svarte
prinsens son, således sonson till Edward III och brorson till
fortunæ ab Ecclesia delinquente.» Den åttonde tesen lyder: »Scimus quod
non est possibile [quod] Vicarius Christi puré ex Bullis suis, vel ex illis,
cum voluntate et consensu suo, et sui Collegii, quenquam habilitet vel
in-habilitet.» Den trettonde gäller en praktisk fråga: »Discipuli Christi non
habent potestatem coacte exigere temporalia per censuras.» Teserna 14—16
gälla nyckelmakten, medan den sjuttonde lyder sålunda: »Licet regibus
auferre temporalia a viris ecclesiasticis, ipsis abutentibus habitualiter.» Den
nittonde satsen (i denna edition i Hist. Angl, äro teserna 19, men den
sjunde bör utgå; dock följer jag här numreringen sådan den står) lyder så:
»JLcclesiasticus, immo et Romanus Pontifex, potest legitime a subditis et
laicis corripi, et etiam accusari». Om de 18 tesernas förhållande till Dc civ.
dom., I, se Pooles noter i denna, s. 251 ff.
’ Se KÅ 1936, s. 94, n. 3.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
