Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 5. Åtgärderna mot Wyclif åren 1377—1378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS REFORMIDÉER 2 I
ställning till påven. Efter dessa bullors bekantgörande var hans
väg klar, någon tilltro till påvedömet kunde han icke vidare ha,
och även om han vid ett tillfälle efter den nye påvens tillträde
synes ha velat inleda förbindelser med honom, var detta något
alldeles tillfälligt. Den skarpa brytningen med påven inträder
efter dessa bullors hårda språk och summariska anatema. Nu
blev det icke längre främst och huvudsakligast fråga om att
hälla nere de engelska prelaterna. Striden vidgar sig. Man har
menat, att den hösten 1378 inträdande stora schismen och
två-påve-striden skulle ha starkt påverkat Wyclif. Det är påtagligt,
att de ovan refererade bullorna betydde långt mera i detta
hänseende.
De aderton satser ur Wyclifs arbeten, som påven medsände
i avskrift i bullorna, voro, såsom i annat sammanhang påpekats1,
nästan alla tagna ur De civili dominio, I, och de rörde nästan
uteslutande de kyrkopolitiska spörsmålen. Frågor som
bibelauktoriteten, viljefriheten, kyrkans väsen och nåden voro icke
upptagna. Det var fråga om dominium grundat i nåden, om
huruvida världsliga herrar kunde beröva kyrkan hennes egendom,
ifall bon icke fullgjorde sina tjänareplikter, huruvida påvens
förordningar i sig själva hade gällande kraft och om
exkom-municering av en människa kunde ske, utan att hon själv
genom synd exkommunicerat sig, huruvida exkommunicering kunde
ske för annat än synd, t. ex. för utfående av tionde och gärder,
och huruvida påven kunde binda och lösa, om icke det stode i
överensstämmelse med lex evangelica. De sista satserna upprepa
i starkare ord något av vad som tidigare sagts: konungen hade
rätt att beröva kyrkomännen deras egendom, om de missbrukade
den, ty alla förläningar och donationer disponerades med
förbehåll, och om icke villkoren fylldes, återgingo de. Kyrkomän,
ja, påven själv, kunde ställas till rätta även av lekmän.2 I annat
1 Se ovan, s. 5, n. 1.
- Teserna äro publicerade i Hist. Angl., I, s. 353 ff.; Chron. Angl.,
s. 181 f. De äro publicerade med förklaringar i Fasc. Ziz., s. 245 ff. Jfr
också Loserth, Studien, I, s. 91 ff., och Workman, a. a., I, s. 297 f.
Bland Wyclifs teser rörande dominium är följande (n:r 4), som vi känna
från De civ. dorn., 1: »Quilibet existens in gratia gratificante finaliter, nedum
habet jus, sed in re habet omnia dona Dei.» Den sjätte tesen lyder: »Si
Dens [est], domini temporales possunt legitime ac meritorie auferre bona
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
