Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 5. Åtgärderna mot Wyclif åren 1377—1378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
GUNNAR WESTIN
att inrapportera alla ämbeten, som innehades av utlänningar,
samt inkomsterna av dessa ämbeten.
Det var vid detta försök att stoppa penningströmmen ut
ur landet, som rådet vände sig till Wyclif och begärde hans
utlåtande angående rättmätigheten av de föreslagna åtgärderna,
även om påven under hot om kyrkliga repressalier krävde
medlens utgående. Detta var ett märkligt uppdrag från högsta ort,
när man betänker, att Sudbury vid denna tid alldeles säkert
hade påvebullorna i sina händer. Helt visst var Lancasters och
konungamoderns inflytande bakom rådets hänvändelse till den
redan i Rom preliminärt dömde Oxford-professorn. Naturligtvis
var Wyclif icke sen att svara, och här kände han sig tydligen
som en nationens talesman, som kunde tala fritt ut. Hans
utlåtande är värt någon uppmärksamhet.1
Wyclif börjar med att säga, att han lämnar till andra att
besvara frågan från juridisk synpunkt, men han svarar »secundum
principia legis Christi», att penningströmmen ur landet bör
stoppas. Detta bevisar han först med hänvisning till naturrätten.
För det andra åberopar ban evangeliets lag och har i detta
sammanhang ett långt citat från Bernhard av Clairvaux. För
det tredje hänvisar Wyclif till samvetets lag och kravet på
nationens bästa. De världsliga herrar, som i England donerat
egendomarna, avsågo icke med sina donationer kyrkan i stort,
»sed singulariter ecclesiæ Anglicanæ». Alltså kunna de
världsliga herrarna hindra denna utsugning. Wyclif anser också, att
landets nöd är ett viktigt skäl, och han anför således rent
praktiska motiv för ett kvarhållande av de kyrkliga inkomsterna.
Men han tänkte också på donatorernas själar i skärselden; man
borde följa givarnas syften.
Sedan Wyclif gett ett bestämt svar, tar han upp frågan
om konsekvenserna av ett sådant nationellt motstånd mot
Romkyrkan. Här ser han icke endast påvens exkommunicering av
enskilda personer såsom en möjlighet, utan han anser också,
1 Fasc. Ziz., s. 258 ff. Shirley anser, att utlåtandet begärdes före
parlamentets sammankommande, ibdm, s. xxxi. Detta är också
sannolikast, ty Wyclif hade påtagligen ännu ingen kännedom om påvebullorna.
Tonen i hans utlåtande är behärskad, och det har icke sådana utfall mot
påven som senare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
