Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Gunnar Westin, John Wyclif och hans reformidéer. Andra delen - II. Skärpt kamp och brytning med ortodox kyrkoåskådning (1377—1379) - 6. Wyclifs stora bibelapologi och hans arbete om kyrkan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHN WYCLIF OCH HANS REFORMIDÉER 2 I
valdenser och andra kättare hade länge ivrigt åberopat Skriften
mot kyrkan, och därför gällde den i vissa kyrkligt välsinnade
kretsar som en bok för irrläriga lekmän och kättare. Även om
vi icke närmare kunna lära känna Wyclifs motståndare i denna
sak, är det utom allt tvivel, att de funnos och voro aktiva i
sina invändningar och protester.1 Därom lämnar De veritate
sacrae Scripturac överväldigande bevis. Det är en akademisk
stridsfråga, som grundligt utredes, och man hör ofta av
motståndarna. Att Wyclif ofta även kom in på praktiskt-kyrkliga
spörsmål, är mycket förklarligt.
Buddensieg, som med stor lärdom och energi skapat den
första editionen av De veritate sacrae Scripturae, finner i denna
en systematisk disposition. Han framhåller, att Wyclif i
kapitlen i—8 bevisar bibelns sanning, varav sedan följer en
utredning om dess auktoritet, kapitlen 9—15, och allt detta är
grundat på bibelns gudomliga ursprung, kapitlen 16—19. I en
omständlig andra avdelning drar Wyclif sedan konsekvenserna,
kapitlen 20—32, och får fram tre huvudteser: Skriften står över
alla mänskliga böcker; alla kristna, präster såväl som lekmän,
ha rätt till Skriften; denna är grundvalen för den rätta
gestaltningen av det religiösa, kyrkliga och borgerliga livet.2 Liksom
i andra av Wyclifs stora arbeten finner man också här
upprepningar och många ojämnheter i framställningen, vilket i hög
grad beror på att arbetet utgöres av olika delar, som
sammanförts till ett. Framställningen har ofta en personlig prägel, som
är ganska ovanlig i Wyclifs författarskap.
Wyclif börjar med att tala om de falska meningar rörande
Skriften, som nu mer än på länge spridas. Han känner sig
1 Vi känna icke dessa angripare och deras skrifter, men av Wyclifs
citat att döma voro de mycket häftiga i sin bibelkritik. Några måtte ha
representerat den radikala strömningen i averroistisk-aristotelisk anda.
Sannolikt var det dock olika riktningar bland motståndarna, men Wyclif
använder summariska och starka ord. Han kallar dem theologi perversi,
mo-derni doctores, truncantes et lacerantes scripturam, falsarii et accusatores
scripture, pseudologi lollium in universitatibus seminantes, sophiste et
dia-lectici scripturam pervertentes, depravantes et impugnantes, discipuli
anti-cristi. Att här var en hård motsättning, är av detta klart. Ibdm, s. xxvi.
2 Ibdm, s. xxvili. Denna Buddensiegs indelning är ganska
godtycklig, ty några klara gränser mellan olika avdelningar kan man icke finna.
3 — 36293. Kyrkohist. Årsskrift 1937.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
